heej, jag har typ fått uppfattningen om att du och din mamma inte har en så speciellt bra relation? för när ja låg på sjukhus var de självklart att min mamam följde med men din mamma verkar inte "bry" sig. Jag vet inte om jag har fattat allt fel men skulle bli glad för ett svar i ett inlägg så det inte blir något missförstånd! lycka till med din operation och jag håller tummarna för dig så allt går bra. Nästa vecka är det min tur att få min dom om jag ska få opereras eller inte.. nervöst. kram
.
Svar:
.
Hej Siri! Det stämmer, jag och mamma har ingen bra relation. Jag och min tvillingsyster växte upp hos vår pappa, och träffade då endast mamma max varannan helg. Ibland såg vi henne inte på flera månader. Pga dåliga förhållanden i hemmet hos pappa valde vi som 13 åringar att flytta till vår mamma, hennes sambo och vår lillasyster. Redan från start kunde vi märka att vi och mamma inte såg på saker likadant. Vi har helt enkelt olika tankar om olika saker och det gör att vi bråkar väldigt mycket, och till stor del känner jag att hon inte bryr sig om mig, precis som i dessa fall när hon tex inte ens bryr sig om att vara med mig på sjukhuset.

.
Nu bryr jag mig inte så mycket, jag vill inte ha henne med mig eftersom jag helt enkelt inte tycker om henne. Förra operationen eller när jag fick min korsett, då hade jag velat att hon sov med mig på sjukhuset, men istället har hon bara lämnat mig med orden om att jag varit för stor för att hon ska vara med. "Du är 18 år du klarar dig själv" Har jag fått höra många gånger. När jag fick min korsett var jag 16 år och osäker. Hade aldrig tidigare knappt besökt ett sjukhus. Hennes sambo följde med mig några gånger till min korsettgubbe och till vissa besök på sjukhusen, men oftast fick jag gå själv. När jag fick min korsett och skulle ligga inlagd tyckte mamma att det var onödigt för henne att ta ledigt och sova över med mig, för jag var ändå så gammal och det fanns personal på sjukhuset sa hon. Trots att de flera gånger sa till mig att de rekommenderade att mamma skulle vara med, blev det ändå till slut att jag fick ligga där ensam i denna nya miljö med en korsett som skavde och gjorde mig ledsen. Ensam med en annan tjej och hennes mamma.
.

Jag grät många nätter efter förra operationen när jag sov själv. Jag vaknade ofta och hade ont, och det enda jag ville var att någon skulle vara där med mig. När jag ringde till mamma och bad henne komma och sova med mig en kväll fick jag höra att nej det skulle hon inte för hon hade jobbat hela dagen och var trött, dessutom skulle hon spela bingolotto på kvällen. Det blev ofta långa samtal i gråt till pappa där jag beklagade mig över att vara ensam  och att mamma inte brydde sig tillräckligt för att komma. Han var lika arg som jag, men kunde tyvärr inte vara hos mig eftersom han bor en bra bit bort. Trots det var han där hos mig när jag behövde det som mest, tex när jag vaknade efter operationen eller dagen efter påsk när han kom med god mat så att jag skulle få i mig något då jag knappt åt. 
.
Det som gör mig mest arg är att hon är så ignorant att hon inte ens kan betala mina mediciner. Jag får sköta det mesta själv, betala mediciner, tejp, descutan och ja allt sånt. Hon vill inte heller hjälpa mig att få tag i sjukhuset utan allt får jag fixa själv. Jag är inte vuxen för att jag fyllt 18. På pappret är jag vuxen, men jag tror att de flesta 18 åringar fortfarande är delvis barn. Man klarar inte allt själv, och speciellt inte i sånna här situationer. 
.
Nu blev det ett väldigt långt svar, men dessa grejer är bland annat sådant som vi bråkat väldigt mycket om och gör att jag redan nu bestämt mig för att jag inte vill ha något med henne att göra, i den mån det går. Jag har satt pappa som närmst anhörig på alla papper som ska lämnas in till sjukhusen och jag har om jag ska vara ärlig knappt berättat mitt operationsdatum för mamma. 
.
Tack snälla du! vad glad jag blir. Lycka till hos läkaren och hoppas att du slipper operation! Kram på dig <3

-

Idag fick jag tag i Sara,sköterskan på Skoliosenheten. Hon hade inte riktigt koll på mina frågor så efter att ha kollat upp med lite andra människor ringde hon upp efter en timma. Jag tycker Sara är superduktig och jättebra på sitt jobb. Hon gör alltid sitt bästa och ringer alltid upp samma dag.

Hon kunde inte riktigt säga exakt men jag skulle kanske vara hemma 2-3 veckor efter operationen, förhoppningsvis räckte det med två! Sen angående Indien var hon inte säker men jag kunde nog bada om såret var helt läkt, så det beror lite på!

På min inskrivning på tisdag ska jag träffa en annan läkare som jag inte minns namnet på. Han är dock inte en av de vanliga läkarna som jag brukar träffa men han är säkert jättebra! På min inskrivning sist hade jag inte eller en av de vanliga läkarna så jag antar att de kanske inte alltid har tid :)

Eftersom jag fick lön idag åkte jag iväg för en snabb shopping efter skolan. Köpte descutan på Apoteket och jag måste säga jisses vad dyrt! 155 kr för lite medel?? Den sved lite! Blir suur om inte mamma ger mig pengar för den!
Sen köpte jag även en gosig filt som jag planerat att köpa sedan jag fick reda på att jag skulle opereras igen. Sist frös jag ihjäl på sjukhuset, det var såå kallt! Så nu är jag väl förberedd.

Ibland tänker jag på hur ärret kommer att läka efter nästa operation. Jag har nu kommit till den punkt där ärret precis har blekts så mycket som det nog någonsin kommer att göra och nu ska jag skära upp det igen. Utav de få jag pratat med som gjort en andra operation har ärret inte läkt så bra som första gången. Vet inte om det bara är en slump eller om det faktiskt beror på att ärrvävnad inte läker lika bra. Det återstår bara att se!

Skulle det vara så att jag får ett fulare ärr så skulle jag nog inte deppa så mycket utav det. Min rygg kommer aldrig att bli lika fin som de flesta andras och det har jag redan accepterat :)

Så här ser mitt ärr ut nu snart 8 månader post op. Det är svårt att få med på bild hur det egentligen ser ut men det här är nog det närmsta jag kan komma.

Det börjar kännas att det faktiskt är på riktigt nu. Fjärilarna fladdrar mer än någonsin i min mage och tankarna slår knut på sig själva i huvudet. Det är på kvällarna och nätterna det känns som mest. Jag tänker på hur allt kommer att vara, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Oftast kan jag vakna till mitt i natten med en gnagande oro i magen. Jag drömmer konstiga drömmar om att jag skulle fp ligga på en canceravdelning för att avd 16 var full osv.

Innan kändes allt så långt bort. Det var liksom "i början av december" nu i mitten av november har jag insett att det är inte så långt bort som jag trott. Det är lite drygt två veckor kvar. Två veckor och 3 dagar. Det är ingenting!

Folk har börjat säga "syns vi inte innan så lycka till med din operation." Det gör mig ännu mer nervös. Jag har dessutom pratat med pappa idag och han har lovat att komma till mig den 5 när jag vaknat upp efter operationen och sitta där med mig en stund. Sova där behövde han inte sa jag, gör jag känner mig mer självständig och vet vad jag har framför mig denna gång. Dessutom har Nathalie (bilden under) lovat att hon ska följa med mig till inskrivningen dagen innan samt sova över med mig och följa med mig ner till op salen när jag ska sövas. Det känns så otroligt skönt! Sist vad jag där själv och det var inga problem, men kan ju vara skönt att ha någon att prata med lär man är nervös!

Imorn ska jag ringa "ortopedi direkt" för att ta reda på den information jag känner att jag behöver. Bloggar mer om det imorn!

Yaay. Ringde koordinatorn nu och efter många om och men kom jag fram. Hon hade skickat ett brev till mig idag så antagligen får jag det på måndag! Var uppsatt på operation den 5 december och skulle på inskrivningen den 4 haha så ska väl direkt till 16 efter det och läggas in. Operationen skulle ta ca 45 minuter och antagligen skulle jag få åka hem på lördagen eller liknande.

Känns såååå skönt att ha ett datum! Nu börjar nedräkningen! :))

Idag är ännu en dålig dag. Ännu en dag när jag vill gräva ner mig under täcket och sova tills all smärta är borta.

Vissa dagar mår jag ganska bra. De dagarna kommer inte ofta men då tar jag till vara på den tiden. Idag är en dag då man mår ännu sämre än de dagarna när jag mår "bara" dåligt. Lite rörigt men det jag vill få fram är att denna smärtan dödar mig och imorn ska jag ringa koordinatorn för att höra om hon ev har en tid till mig ännu eller om det är för tidigt. Måste också se till att det faktiskt blir den första veckan i december så att det inte blir försenat med tanke på min resa till Indien.

Om det av någon anledning skulle bli framskjutet blir jag tvungen att skjuta fram operationen till januari, för att ställa in min indieresa finns inte på kartan. Jag och mina resekompisar har pratat mycket om detta och vi alla är lite oroliga. Nu säger jag ju inte alls att det på något vis ska bli försenat men bara så att jag har en plan b så att säga.

Undrar också lite om det där med såret. Åker till Indien ca tre veckor efter operationen isåfall och kommer därför att åka iväg med ett sår som inte har läkt. Frågor som snurrar i mitt huvud är om jag får bada, bära barnen och göra allt som det är tänkt att jag ska göra.

Åh jag vet inte. Allt kom bara så olägligt. Kunde jag inte fått ont i ryggen efter min resa om det nu nödvändigtvis skulle bli såhär...

Vaknade klockan tre men lyckades sova lite oroligt fram till 06:30. Det är lördag och min första sovmorgon och jag vaknar så här tidigt.

För mycket tankar och känslor snurrar runt i mitt huvud och moler ner i magen. Jag tror att verkligheten kom ikapp mig nu i natt. Jag ska opereras igen. Jag ska ha kateter, dränage och massa mediciner igen. Jag ska ligga på operationsbordet igen och jag ska läka ett sår på ryggen på nytt.

Som sagt, många tankar som irrar omkring huvudet.