Imorgon förmiddag åker jag till USA. Jag är så förväntansfull, tror att det kommer bli himla kul där! Ska hälsa på min kompis som jobbar som Au pair lite utanför washington. 

 

Idag har jag vart på jobbet hela dagen, men jag har inte jobbat. Jag åkte dit för att skriva ut min flygbiljett då jag inte har någon skrivare, men eftersom jag har världens bästa arbetskamrater så fastnade jag där. Jag satt och pratade i flera timmar med min kära kollega som har tagit sig an rollen som lite extra mamma åt mig. Hon vet om att mamma inte stöttat mig och vart med mig vid mina operationer, så hon sa till mig att hon skulle ta ledigt när jag opererar mig och vara med mig. Så himla snäll! Jag kommer att vara 20 år när jag opereras i April, men fortfarande känner jag mig som 7 år när man hamnar i sjukhussängen och mår kasst. Då är det skönt att ha någon vänlig själ hos sig som kan trösta mig när jag gråter över ingenting på uppvaket. För så är det, lipar som om jag aldrig vart med om något sorgligare. Jag gråter inte för att det gör ont, utan bara för att jag känner mig super ledsen på insidan utan att veta varför. Har hänt mig båda gångerna. Nu är det långt kvar tills dess, men det känns skönt att veta redan nu att jag har stödet, speciellt med tanke på att jag själv med min syster och inte längre har hela familjen hemma som kan hjälpa mig, laga mat mm. 

 

Jag har haft väldigt ont den senaste veckan, och det är dagar som dessa som jag faktiskt känner att april gärna får komma snabbt som attan. Andra dagar när jag mår bra funderar jag över vad jag ens har gett mig in på, det kanske kan bli bättre i ryggen trots allt. Eller? Nä, idag känner jag att jag och Rune har tagit rätt beslut. Jag kommer må så mycket bättre utan mina skruvar. 

 

Det var allt för mig denna afton. Ha det super och gott nytt år! Jag kommer att blogga igen den 7 Januari när jag kommit hem från det stora landet ;) 

Kram

 

 

God jul allihop! Hoppas ni haft en jätte mysig dag med god mat, trevligt sällskap och massor av julklappar. Jag har varit hos pappa och har nu precis kommit hem, därav det sena inlägget. Ville bara önska er alla en god jul innan jag somnar. De kommande dagarna har jag mycket att stå i då jag åker till USA på fredag. Spännande. Blir till att rota fram mitt intyg om steloperation som jag fick inför min förra flygning till indien förra året. Tjoho. 

Kram på er alla

Igår efter att jag lagt upp en bild på instagram och Facebook gick mobilen varm resten utav dagen. Kommentarer med peppande ord strömmade in genom Sms, Facebook, instagram och jag vet inte allt. TACK snälla ni för att ni stöttar mig så otroligt mycket, jag kan inte tacka er nog. Många av er är människor jag knappt känner men ändå finns ni där med era varma och omtänksamma kommentarer. Jag blir nästan lite tårögd. Ni är världens bästa! 

.

Vaknade upp till en kommentar här på bloggen nu. Man blir helt rörd av hur fina ni är mina läsare!

.

Mitt besök på Sahlgrenska gick väldigt fort idag. Eftersom jag vart inne och röntgat mig förra månaden när jag blev puttad in i väggen förra månaden, så behövde jag inte ta någon ny röntgen. Hade med mig min kära vän Carin idag som moraliskt stöd, och vi fick träffa Rune direkt. När jag satt inne i rummet och väntade hade jag fortfarande inte bestämt mig. Skulle jag säga till om skruven eller inte? Jag har varit så fruktansvärt rädd och orolig för att det skulle bli en ny operation, men samtidigt skulle jag ju få leva med värken i all evighet om jag inte sa något. 

.

Det blev så. En ny operation, ingen egentlig tvekan. Pang på. Ångesten sköljde över mig som en flodvåg och minnen från tidigare operationer passerade i mitt huvud. Men, samtidigt fanns hoppet där inne någonstans. Vetskapen om att det faktiskt är bäst så, för min framtid. Långsiktigt är det ju det bästa alternativet men just nu känns det oerhört tufft att gå igenom allt igen. Det är ingen stor operation men det spelar ingen roll, det är psykiskt jobbigt. Ännu jobbigare denna gång då jag på något vis faktiskt lämnat allt med ryggen lite mer bakom mig. Fokuserar på min framtid som sjuksköterska, jobbar och lever för att ta hand om andra. Jag vill inte kliva tillbaka och vara patient igen, det är det som är jobbigast för mig just nu. Det kan låta töntigt, men det är så jag känner. Sen är det väldigt tråkigt att behöva ta ut allt ur ryggen. Jag har alltid sagt att jag aldrig vill ta ut allt, tycker om mina skruvar och stag, de har försäkrat mig om att ryggen håller sig så rak och fin. Men åter igen, vad ska man göra när livet inte går den väg man vill?

.

I april kom vi överens om att det passar bäst för en operation. Då är jag färdig med min praktik, och min rygg har fått läka lite till så att den inte går tillbaka i sitt gamla läge så mycket när vi tar ut staget. Rune sa att man kan räkna med att den går tillbaka ca 8 grader, men det gör ju inte så mycket eftersom den redan är så rak nu. Det känns väldigt tufft men samtidigt ser jag fram emot det, för då vet jag att jag kan jobba i sommar och resten av året utan att ha detta fruktansvärda skav varje kväll. Jag kan också träna utan att få skav. Skönt. 

.

Om jag någon gång tvivlat på den hjälp jag fått, vart gnällig på sjukvården eller vad som, så vill jag ta tillbaka allting nu. Rune du är min hjälte, på riktigt! Trots att jag velat komma på återbesöken och sagt att allt vart toppen så har det inte varit det, och då har du hjälpt mig. Jag vill ju så gärna kunna säga att jag inte har ont, för det arbete du utfört med min rygg är fantastiskt. Jag är en ny männsika efter min steloperation, jag har mycket mer livsglädje och ser på livet helt annorlunda. Så, trots att allt inte gått som jag hoppats på med smärta osv, så har du ändå gjort ett fantastiskt jobb med att hjälpa mig! Jag är dig evigt tacksam för det. Tack. 

.

 

Nu är det bara en vecka kvar tills mitt besök på Sahlgrenska. Skönt, men jobbigt. Laddar upp, tänker och funderar. En kväll som denna gör sig dock ryggen påmind (Har jobbat) och då känner jag allt mer att jag inte bara kan ignorera det. Måste iallafall ta upp det med Rune, vill inte ha det såhär. Att det ska vara så oerhört jobbigt att belasta andra människor, jag hatar det. Mamma har påminnt mig ännu en gång- Jag blir aldrig nöjd, slutar aldrig att gnälla. Det gör mig ledsen, oerhört ledsen. Min högsta önskan vore att jag kunde få må bra, att få vara nöjd. Jag är nöjd, bara inte så nöjd som jag hade velat. Ska man tvinga sig själv att vara nöjd? Vad är isåfall att vara nöjd?

Jag vet inte. Jag vet ingenting, är bara så ledsen att jag känner som jag känner. 

Idag är det ett helt år sedan jag opererades för andra gången. Året har gått så fort, och så mycket har hänt sedan dess! Jag har vart i Indien, tagit studenten, slitit som ett djur på sjukhuset en hel sommar, flyttat hemifrån, börjat plugga till sjuksköterska och återigen jobbat jobbat och jobbat. Jag är så tacksam för att jag blev av med smärtan efter operationen, men däremot hade jag önskat att jag fortfarande var smärtfri, det hade vart det allra bästa.