Hej...... Jag är Alva. En tjej på 10 år som har skolios.

Allt började när jag gick i ettan . Min skolsyster märkte att jag hade skolios men hon brydde sig inte,typ. Hon tyckte väl att det inte var nån fara. Sen gick hon i pension då kom det en ny skol syster hon märke igen att jag hade skolios då ringde hon mina föräldrar, osv.

Sen fick jag min korsett. Jag hatade den först sen gick det lite bättre. Men sen spände dom åt mer och mer så det var som en plåga. Jag bearbetar detta genom att lyssna på musik, men det hjälper inte direkt. I höst ska jag operera mig för att korsetten inte hjälpte. Så tro på dig själv och försök så gott du kan annars blir det en operation :(

Hej, jag går här på internet under namnet spetsflickan och min skolios blev upptäckt väldigt tidigt vilket var tur. Det här är min historia om hur jag blivit behandlad för min skolios med korsett och om hur jag upplevde det.

När jag var nio år så hade vi hälsosamtal i skolan där de tog längd, vikt och kollade kröken på ryggen. Jag vet flera som inte gjort det när de var små men alla i min klass fick göra det. Då upptäcktes en krök på min rygg. Eftersom min mor, farmor och morbror har skolios var det inte så oväntat.

 Jag fick tid och blev röntgad och någon månad senare fick jag min första bostonkorsett. Jag minns så väl när vi kom till sjukhuset och jag fick se en prototyp på hur min korsett skulle se ut och Mats, han som skulle ”bygga” korsetten frågade om den var så farlig jag trott att den skulle vara. Framför mig var en vit, hård, plastig sak. Jag hade föreställt mig en vacker tygkorsett med snören och broderi.

 Mats tog mina mått och vi väntade medan han formade min korsett. Jag fick pröva den och när han dragit åt snörena på ryggen där bak så hårt att jag knappt kunde andas drogs de åt lite till och jag kippade efter luft. Den passade perfekt sade han och jag trodde det måste vara något fel för det är väl inte meningen att jag ska ha på mig den saken 20 timmar om dygnet och knappt kunna andas under tiden?

 Tydligen var det ungefär precis så det skulle bli. Korsetten gjorde ont. Den skavde och jag fick röda sår där den tryckte. Att andas var svårt. Jag kunde inte böja mig framåt, vrida mig på ett bra sätt och att springa och leka var plötsligt jobbigt. Att äta var nästan ännu värre för med korsetten fick jag bara plats med otroligt små mål mat. Inte ens strumpor kunde jag ta på mig själv.

 I skolan fick klassen veta att jag hade korsett och jag minns väl hur en kille slog allt han kunde på den i tron om att jag inte skulle få ont men även fast den största smällen togs av korsettens hårda skal fick jag ont i magen för resten av dagen.

 Just i början när jag var nio-tio år tyckte jag inte det med kläder var särkilt jobbigt. För mig kvittade det om det enda bekväma jag kunde ha på mig var mjukisbyxor och alldeles för stora tröjor. Dock fortsatte det inte så. Att i tonåringen tvingas ha på sig fula kläder i alldeles för stora storlekar bara för att korsetten skulle få plats var inte kul alls. Jag grät morgon efter morgon då jag kände mig tio gånger större än jag var, speciellt om höfterna där korsetten buktade ut väldigt mycket.

 Om jag hade koftor stod knäppena till korsetten ut där bak och byxorna höll alltid på att ramla ner för inget snyggt passade till den.

 När jag som 14 åring äntligen blev fri från bostonkorsetten bröt jag ut i gråt. Jag var så sjukt lättad över att jag nu skulle kunna leva som vilken normal tonåring som helst.

I alla fall nästan. Under lite mer än ett år fick jag ha nattkorsett i stället för bostonkorsett och den ska jag egentligen ha nu med. Tyvärr har jag valt att ge upp. Jag har ingen ork eller lust att ha den längre efter att jag gång på gång blivit sagd att jag bara ska ha den till våren som blivit till sommaren som blivit till hösten och till vintern. Jag får fortfarande ont i ryggen rätt så ofta. Smärtorna växlar från den övre kröken till den nedre kröken men det är något jag får leva med. Just nu väntar jag på svar från min läkare så att min behandling kan avslutas en gång för alla och min historia med skolios blir till ett ännu lite suddigare minne.

 Jag vill att alla ni som dagligen kämpar med er skolios ska veta att ni är otroligt starka. Det är många som sagt till mig att jag ska tänka på att det finns hur många som helst som har det tusen gånger värre men det har aldrig hjälpt mig att tänka så. Tillåt er själva att känna att det faktiskt är jobbigt att inte kunna leva som man vill. Gråt, skrik eller sparka lite på korsetten om det känns bättre. Till slut så kommer ni kunna släppa taget om allt som har med jobbiga korsettband, andningssvårigheter och för stora kläder att göra.

Jag lovar att det har ett slut.

 Tack för att ni läste min historia och tack till Julia och Hazal som håller i denna fantastiska blogg som lät mig dela med mig av min resa. Massa kramar till alla med skolios där ute!