Skoliosbloggen -

Innan operation nr 2

Permalink Allmänt. 2012-12-22 | 17:21:51

Har inte haft tid att skriva så mycket om hur allt var eller liknande, så här tänkte jag nu skriva lite om hur allt var kvällen innan och morgonen innan jag sövdes. Jag vet inte vad jag skrivit innan och inte så jag kör på haha.

Jag och Julia var hemma hos mig innan vi åkte in till Sahlgrenska. Vi åt lite och jag packade det sista i min väska. Min mammas kille körde upp oss till Sahlgrenska ungefär kvart i 7 och vi tog den välkända hissen upp till avdelningen där vi båda har många minnen ifrån. När jag klev in i korridorerna så kände jag en enorm saknad efter min praktik. Jag ville också vara den som svarade på larm, eller fick hjälpa till med grejer. Istället var jag denna gång den som skulle skrivas in, och det var inte alls lika roligt.

Fick tag i en sköterska som jag kände lite från praktiken. Hon frågade lite undrandes vad jag gjorde där och jag förklarade att jag skulle skrivas in.

- Ska du skrivas in?? frågade hon väldigt undrande.

- Ja tyvärr svarade jag.

Fick då veta att jag skulle ligga på 12:1. I samma sekund som hon sa det så fick jag ångest inombords. Jag visste redan då att Julia kanske inte skulle få stanna hos mig, och jag visste att det låg helt åt andra hållet, det vill säga längst bort i den lååånga korridoren. På den sidan av korridoren ligger det oftast bara tumörpatienter. Det vill säga patienter med cancer. Ryggsidan som det kallas måste varit full eftersom jag hamnade där borta.

Vi fick snällt traska bort till andra sidan korridoren där jag mötte ännu en sköterska som jag så väl kände igen. Tror dock inte hon kände igen mig lika väl. Min säng var inte iordninggjord så vi fick sätta oss i dagrummet och panika lite över att Julia kanske inte skulle få stanna. Jag hade en stor klump i magen hela tiden. När sängen var färdigbäddat fick jag komma in och jag blev ändå lättad över att få sängen längst mot dörren. Då kunde jag ha överblick över vad som hände (Tjejen som vill ha koll på allt). Ute i korridoren såg jag en undersköterska som tog sig an mig och lärde mig väldigt mycket under min praktik. Att hon bara var två år äldre än mig gjorde att jag kanske tydde mig lite extra till henne. Jag satt i min säng bredvid Julia och jag sa att åh jag vill prata med henne! Två sekunder senare kliver hon in genom dörren för att prata lite, så snällt!

Sköterskan kom och skulle prata lite som de alltid gör med nya patienter efter en stund sa jag lite ledsamt och försiktigt:

- Jag trodde inte jag skulle få sova ensam bara.

- Ensam? här är du ju inte ensam sa hon och pekade på de andra två patienterna i rummet.

- Jo jag vet, men jag trodde kanske att hon skulle få sova med mig bara sa jag lite försiktigt, och pekade på Julia.

Efter det kom vi överens om att Julia skulle få sova på en extrasäng eftersom hon bodde så långt bort, och jag är evigt tacksam för att de var så snälla och fixade det. Inte för att jag inte hade klarat mig själv, men nu när vi hade bestämt och fixat hade det varit en väldig besvikelse om hon skulle få åka hem.

Sköterskan frågade också om jag hade tagit blodproverna och eftersom jag hade tagit alla under inskrivningen samma dag skulle hon bara gå och kolla så att allt såg okej ut. När hon aldrig kom tillbaka frågade jag en undersköterska som hade hand om mig under förra operationen och som jag även hade lite kontakt med under praktiken, om hon kunde be henne att komma. När hon kom frågade hon om det var något jag ville veta och jag sa att jag gärna ville veta vad jag hade i HB. Lite skadad från min utbildning må jag säga. Fick ett helt papper med olika provsvar från de senaste gångerna jag tagit något, dvs även efter min förra operation. Det var roligt att se! Mitt Hb låg på 130 så det var väldigt skönt att veta vad man skulle jämföra med sen efteråt! (Normalt är ca 120-150). Jag förklarade också läget med katetern, att jag inte kunde ligga på bäcken eller liknande och hon förstod det. Hon sa att hon skulle anteckna att jag önskade kateter. Skönt.

Vi fixade och grejade med sängen som skulle rullas in bredvid min. Den stack halvt ut i dörröppningen och sköterskan skojade om att de nog skulle behöva varna nattpersonalen så att de inte snubblade på sängen. Vi fick erbjudande om fika men ingen av oss var speciellt hungrig, så vi hoppade över det. Istället fick vi en kanna med juice som vi hade mellan oss om vi blev törstiga. Eftersom vi inte ville störa de andra två patienterna i rummet tog jag min sista descutandusch och gick sedan till dagrummet igen där vi kollade på tv och bara pratade. När klockan var ca 22 gick vi tillbaka till vårt rum och såg att nattpersonalen var ute för att hälsa på alla patienter, men än hade de inte nått vårt rum. Jag var väldigt kissnödig så jag passade på att gå på toa. Oturligt nog kom de till vårt rum just då, och där satt Julia i min patientskjorta som hon lånat att sova i, medans jag hade vanliga kläder på mig. Personalen trodde självklart att det var hon som var patienten eftersom jag inte var där, så de hälsa på henne hörde jag genom dörren till toaletten på andra sidan korridoren.

När jag väl var tillbaka i min säng fick de hälsat på den riktiga patienten och nattsköterskan som var en man jag sett många gånger under min praktik kände inte riktigt igen mig. Berättade att jag hade haft praktik där och han skyllde på att han nog måste vart riktigt trött när vi sågs då ;)

De hängde in svält skyltar på alla våra sängar (Vi tre patienter vill säga) och de hängde även en på sängen bredvid min där patienten inte var. Alla trodde att hon var på toa, men ju längre tiden gick ju mer började alla att fundera. Speciellt jag och Julia som var rädda att hon hade gått för att vi pratade för högt eller för mycket. Under kvällens gång kikade nattpersonalen in med ficklampa för att kolla om hon kommit tillbaka och jag hörde hur de mumlade om hur konstigt det var där ute i korridoren.

Jag var piggare än någonsin och hade inte ro att somna. Jag kan inte säga att jag var nervös eller orolig, men lite spänd inför vad som skulle hända var jag. Allt var så mycket lugnare nu på något vis, jag visste redan hur allt gick till och det lugnade mig. Att ha gjort min praktik där och lärt mig ännu mer lugnade mig än mer.
Julia sov, eller åtminstonde försökte sova, och det var skönt för min del för jag ville inte att hon skulle vara trött när hon skulle till skolan nästa dag. Efter många om och men bestämde hon sig för att hoppa över första lektionen för att kunna följa med mig in i operationssalen. Det var nog väldigt lugnande för henne att få se, och veta hur allt faktiskt såg ut när hon själv gick igenom det.
.

Under natten sov jag från och till. De hade tidigare under kvällen sagt att jag ännu inte hade någon operationstid på morgonen men att första operationerna låg senare under onsdagar eftersom läkarna hade rond först eller något liknande. Första op var 08:30 och jag visste att jag var först på turlistan så vi kunde slappna av och veta att jag inte skulle upp lika tidigt. Förra gången hade jag tid 2 minuter i 7 (konstiga tider det där). Gick på toa en gång under natten och hörde då hur de fortfarande diskuterade patientern som var försvunnen. Jag hade ett draglakan i sängen med plast under och hela det hade skrynklat sig och blivit en boll, så jag blev så irriterad så jag ryckte bort hela den. Haha stackars Julia vaknade varje gång jag höll på och grejade. Därefter var det jJulias tur att gå på toa och hon rev ner handspriten som hängde längst ner på sängen, och jag kunde knappt hålla mig för skratt där mitt i natten, haha.

På morgonen vaknade jag av att nattsköterskan stog och pratade med patienten på andra sidan rummet. Jag hade lyckats sova ganska bra under morgontimmarna ändå. Längst ner i min säng låg en operationsskjorta och ett par snygga trosor. Efter ett tag kom en annan sköterska in till den andra patienten och henne kände jag väldigt väl från min praktik då hon hjälpte mig väldigt mycket och lärde mig en hel del! Hälsade på henne och hon kollade lite förvånat innan hon såg att det var jag. Pratade lite med henne, och även Julia kunde prata lite med henne eftersom hon hade haft hand om henne med under hennes senaste operation som då bara var för 4 veckor sedan. Under natten kom jag på att jag inte hade fått något Id band på armen så jag bad om ett sådant också. Även en annan sköterska var i rummet hos den andra patienten och honom hälsade jag också på. Det var så roligt att se alla, men ändå så tråkigt att behöva sitta i en säng istället för personalrummet så att säga haha. Jag kände hela tiden att jag verkligen verkligen ville jobba istället för att vara patient. Det rakt ut sagt SÖG att vara patient igen efter att ha upplevt sjukvården från andra sidan. Låg invirad i min filt en stund i väntan på att få komma ner till Pre-op.

Bytte om till mina op kläder samtidigt som sköterskan kom och skulle köra ner mig till op. Hon var ensam om att köra sängen, så jag kunde inte låta bli att hjälpa till att trycka på knappar och allt möjligt som jag alltid gjorde när jag själv körde säng, allt för att underlätta för henne. Hon skrattade åt mig ett par gånger, och vid en smal dörr där det är svårt att komma igenom satt jag mig upp och hjälpte till att putta igenom sängen. Där satt jag så fint med en skjorta som är helt öppen i ryggen och hon sa :

- Oj nu fick jag se ditt ärr också, det har jag aldrig gjort innan!

Och det är ju sant, under min praktik hade jag alltid jobbkläder så något ärr syntes inte då.

Nere på pre-op rapporterade sköterskan om att jag önskade att ha kateter och det skulle de fixa. Samtidigt såg jag hur två sköterskor från avdelningen lämnade av en annan patient, och den ena av sköterskorna hade jag pratat ganska mycket med eftersom hon var ganska ung och ny på jobbet när jag började som praktikant. Hon vinkade och efter att ha lämnat av sin patient kom hon förbi och kollade hur det var med mig. Hon sa att hon skulle jobba till helgen och att vi kanske skulle ses då! Jag finner inte ord för hur lugnande det var att känna alla lite.
.
Julia stod vid min sida hela tiden medan en äldre man tog hand om mig och satte nål osv. Vid ett tillfälle tog vi ett par bilder och då sa han barskt till att det var sista bilden för det var förbjudet att ta bilder där nere. Jag blev lite sur, för jag har tagit bilder där förr och ingen har någonsin sagt något om det innan. Vi fick ett par bilder iallafall så det gjorde inte så mycket. Han förklarade också att han inte var så sur som han lät haha, så det var ju skönt. Fick ett varmt täcke och där började jag svettas, precis som sist. Usch vad hemskt, jag som alltid är varm av mig. Därefter fick jag en mycket tjusig grön mössa. En likadan som jag hade på mig när jag var med på operation på min praktik. Hade hoppats på att de skulle glömma den, för det gjorde de förra gången jag skulle opereras.

Min riktiga narkossköterska kom och hälsade efter att jag fått min pvk i armen. Det var hon som skulle ta hand om mig under operationen. Hon fick höra att jag skulle ha kateter och det skulle hon fixa sa hon. Därefter skulle jag rullas in till operationssalen och de stannade till för att jag skulle säga hejdå till Julia. Jag blev lite rädd (ännu en gång) att hon skulle få gå. Frågade lite försiktigt om hon kunde få följa med in, och om jag var säker på att jag ville det, då kunde hon få det om hon tog på sig de gröna kläderna. Puh.

Inne i Op salen var allt sig likt. Sköterskor och undersköterskor hälsade på mig när jag kom och narkossköterskan förklarade att här var Julia och Julia. Haha lite roligt. Fick lite peeling där elektroderna skulle sitta och sedan kunde jag se både puls och hjärtslag på en tv skärm uppe i taket i ena hörnet. De pratade om att narkosläkaren var inne i en annan sal, och jag tänkte att jag kanske skulle få vänta en stund. De nämnde ytterligare igen katetern och sa sedan att de kanske skulle dra ut den efter op, men då protesterade jag. Det var ju det som var hela grejen, att den skulle sitta kvar.Då förstod de och de skulle låta den sitta.

Jag frågade dem om det var okej att Julia tog lite bilder, och självklart var det det! De hjälpte oss till och med att ta en bild på oss båda. Så snällt!

Helt plötsligt sa de att de skulle söva ändå, och de var en annan narkosläkare där. Julia som kände att hon inte riktigt klarade av att se när jag sövdes, fick säga hejdå och fick sedan vandra upp till avdelningen med min mobil för att hämta sina grejer och åka vidare till skolan. Samtidigt fick jag en mask med syrgas en bit ovanför munnen, och lite bedövningsmedel i armen som jag noga hade bett om. Jag ville inte att sömnmedlet skulle göra ont som jag vet att det kan göra på vissa.

På något konstigt sätt var jag så otroligt lugn men ändå så närvarande. Jag hörde varje ljud som fanns och mitt hjärta dunkade. Jag var inte nervös som sagt, utan mer lugn på ett konstigt sätt. När de talade om för mig att jag nu kunde känna mig lite yr dröjde det inte länge innan jag kände att huvudet snurrade. Jag ville vara med så länge som möjligt och pratade lite med dom. Jag minns att jag sa att jag nu började bli lite nervös kanske, och de förstod det men att det snart skulle vara över. Jag tänkte också på allt det skulle göra med mig när jag hade somnat. Steg för steg gick jag igenom allt i mitt huvud. Det började snurra krafitgare och jag var tvungen att släppa taget. Ögonlocken lade sig tungt över mina ögon och jag var nu utom all kontroll över min kropp och vad som skulle hända.

... 2 Kommentarer

Dag 1 - Operationsdagen, del 1/2

Permalink Sjukhusveckan sammanfattning. 2012-06-30 | 09:25:35

Efter en lång och jobbig natt kom nattpersonalen och väckte mig vid ungefär kvart i 6. Eller ja, jag hade varit vaken sedan länge men Emma sov gott i sängen bredvid påpälsad med alla kläder hon hade. Hon frågade om jag hade sovit gott, och jag var inte säker på om jag skulle gnälla lite på hur kallt det hade varit. Sa till henne att jag hade fryst lite under natten och hade därför inte kunnat sova så mycket. Hon dumförklarade mig lite att jag inte hade ringt efter en extra filt, men är man ny på en avdelning vill man inte ringa redan första natten och gnälla tyckte jag.

Jag fick nya trosor + skjorta med öppen rygg. Jag gick in på badrummet och bytte om och där kände jag verkligen hur nära det var. Det var dessa kläder jag skulle sövas i. Jag var osäker på om jag skulle kissa eller inte, kanske ville de att det var det sista man gjorde så jag väntade i sängen. Emma gjorde sig redo för skolans medans jag låg och nojade mig i sängen. Det var skönt att ha Emma där. Hade jag vart ensam hade jag haft panikattack gånger hundra.

När samma personal kom tillbaka frågade de om jag hade kissat. Nej. Ännu en dumförklaring haha. Fick också ett par tabletter som jag inte vet vad det var. En alvedon och något som jag tror var en morfintablett. Kanske förebyggande för smärtan vad vet jag haha. Därefter sa hon att dom ville ha mig nere på operation vid 5 i 7 och att personal skulle komma och hämta mig en stund innan. När klockan var 7 hade fortfarande ingen hämtat mig så jag ringde på klockan och frågade. Jo dom skulle komma snart.

Strax därefter kom två undersköterskor in. En manlig som hette thor och en kvinnlig som hette Carin. Då visste jag det inte men Carin skulle bli en av de som tog hand om mig mest under veckan därpå. De släppte alla spärrar på sängen och där började resan. Det kändes som om jag hade tusen fjärilar i magen och mitt hjärta dunkade så hårt att jag trodde att alla skulle höra det. Carin frågade Emma om hon skulle följa med ner till operationen men hon skulle till skolan så hon tackade nej. Lite tråkigt var det att hon inte kunde följa med mig ner, hade velat ha någon där då när jag låg där helt ensam och väntade och väntade.

Carin och thor stannade sängen när vi kom till dörren till avdelningen. Där var det dags för mig att säga hejdå till Emma. Vi kramades hårt och länge och när jag låg där med mitt huvud på hennes axel började tårarna att rinna. Snörvlade hejdå och sedan fortsatte resan längs med den långa korridoren. Jag minns att mina fötter låg paralellt med sänggaveln och jag tänkte att det var tur att man inte var lång. Thor gick längst fram och Carin bakom mig. Hon försökte vid ett par tillfällen trösta mig med att det skulle gå bra osv.

När vi kom in i hissen var alla tysta. Bara mitt tysta snyftande hördes men jag orkade inte bry mig. Jag ville gråta. Carin torkade mina tårar som rann på min kind innan hissdörrarna öppnades och vi skulle igenom en ny korridor. (Jag minns fortfarande vägen till operations salarna som om det var igår). Tillslut kom vi fram till en stor dörr. Thor ringde på en klocka och så fick vi vänta tills dörrarna öppnades. Sedan rullades jag in i ett stort rum. Till höger var en liten reception och framför mig var det massa små "bås" av gröna skynken med ett operationsbord i. I några av båsen såg jag hur det låg människor i sina sängar.
- Här kommer vi med Julia från avdelning 16, hörde jag Carin säga.
- Vad bra, hon ska ligga där, sa en av personalen där och pekade på båset mitt emot dörren. Där rullades jag in med min säng vänd ut mot rummet. Sedan önskade Carin och thor mig lycka till och gick ut.

En sköterska kom och förklarade lite vad som skulle hända osv. Hon ville sätta en nål men eftersom jag var svårstucken hittade hon inga kärl till en början. Hon fick därför hämta stora gröna gelemattor ungefär som hon värmde och sedan la runt mina armar och händer. Dessa var så stora att de täckte hela armarna. Där fick jag ligga en stund och svettas med dessa runt armarna för att kärlen skulle komma fram. En äldre man som jobbade där kom in med ett varmt täcke och sa
- Här ska du få Julia så att du inte fryser, och la täcket över mig. Det var ett litet täcke så det täckte bara överkroppen ända upp till hakan. Ni kan tänka mig att jag var varm när jag låg med ett uppvärmt täcke och varma gelegrejer runt mig.
En stund senare kom kvinnan tillbaka och skulle sticka mig. Hon hittade fortfarande inget kärl i armarna så hon valde att sätta en nål i handen istället. Innan hon stack fick jag ta ur min vänsterarm ur tröjan eftersom att de annars inte skulle få av den under operationen när jag hade dropp osv i handen. Jag fick också ta av mig mina trosor som hon så fint vek och la under madrassen. Jag kände mig så himla naken. Fick gå ur sängen och flytta över till det smala operationsbordet som stog bredvid min säng. Det var svårt för jag fick hålla i tröjan så att jag inte skulle flasha hela mig samtidigt som jag hade dropp i handen och skulle komma upp på det höga bordet. Det gick bra tillslut i alla fall. Fick ligga där med mina täcken och dropp och strax där efter kom en till sköterska och frågade om vi var redo. Jag rullades utanför mina skynken igen och jag kunde se flera andra i väntan på sin operation när jag rullades till höger ut mot operationssalarna. Där stannade vi plötsligt till.
- Vi kanske ska kolla så att det är täckt förresten, sa den ena sköterskan till den andra.
- Är det täckt??? Ropade den andra bort mot salen. Lite mummel och sen fick jag rullas vidare in på salen.

I rummet stog det flera grönklädda människor och grejade med olika saker. En kille satt vid datorn och fixade medans alla andra fixade med sina uppgifter. Det var bord längs sidorna av rummet övertäckta med stora gröna skynken. Jag förstog direkt vad som låg under. Det var alla instrument som skulle användas under min operation, och de var inte små om man säger så. Då förstog jag varför de hade frågat om det var täckt innan. De ville inte att jag skulle se alla instrument och verktyg och bli rädd. Snällt av dem haha.

Jag fick rabbla personnumer, förklara att jag inte var allergisk mot plåster osv. Fick ett par elektroder på armar och överkroppen och lite här och där. Fick också så snällt ta ur andra armen ur tröjan eftersom den skulle av under operationen. Eftersom tröjan bara var knuten i nacken och inte satt ihop låg den nu bara över mig som ett täcke. De frågade också om jag hade druckit eller ätit något och nej det hade jag ju inte. Alla grejade lite över huvudet på mig och jag vände mig till killen vid datorn och frågade om det var Klas som skulle operera mig. Ja det var det sa han. Skönt tänkte jag, någon som jag känner och är van vid.

Därefter gick allt ganska snabbt. Narkoskillen sa att han skulle ge mig lite bedövning i kanylen eftersom sömnmedlet kunde göra lite ont annars. Okej sa jag glatt och han sprutade in. Den andra sköterskan satt bredvid mitt huvud på höger sida och kollade på mig. Plötsligt sa den manlige att nu kan det börja snurra lite, sov gott. Va tänkte jag, du har ju inte ens hunnit spruta in bedövningsmedel än. Sköterskan höll en mask med syrgas en bit ovanför mitt huvud och lag låg och kollade rakt upp i taket. Jag såg hur deras blickar var riktade på mig som om de bara väntade på att jag skulle stänga mina ögon. Efter vad som kändes som en evighet snurrade det till och jag sov som en stock.

... 5 Kommentarer

Min skoliosoperation- Dagen innan, del 2/2

Permalink Sjukhusveckan sammanfattning. 2012-05-18 | 10:34:43

Jag och Emma blev avsläppta i Sahlgrenskas parkeringshus av min syster som nyligen fått körkort, samt min närmsta vän. I bilen hade vi på hög musik och jag fick ett kort från min vän som var från hennes familj. Jag blev rörd av att så många tycktes bry sig om mig. Där i bilen hade jag fortfarande inte förstått vad jag skulle ge mig in på. med min stora väska som vägde ton samt Emmas skolväska med kläder osv som hon skulle ha med sig till skolan dagen efter vandrade vi ner mot entrén. Vi lyckades bära väskorna tillsammans in till Sahlgrenska och sedan började jakten på avdelning 16.

Jag hade inte vart där på två år och jag mindes inte riktigt vilken hiss det var man skulle ta.

Vi lyckades i alla fall hitta en pytteliten hiss som vi knappt kom in i, och sedan började färden upp mot avdelning 16.

När vi steg ur hissen visste jag inte riktigt vart vi var. Jag kände inte igen mig eftersom vi var på en annan sida än sist. Vi lyckades i alla fall komma in och få tag i en sköterska som vi frågade efter rum osv. Hon pekade bara neråt i korridoren och sa,

- Rum två där nere! Gå ni dit så länge så kommer jag snart.

Emma sprang iväg först och ville kolla om det var ett enkelrum. På ett dramatiskt vis kikade hon in genom en liten springa i dörren innan hon slängde upp den och ropade att det var ett enkelrum, När jag kom in blev jag chockad. Rummet var superlitet och i kvällsljuset såg det ytterst tråkigt ut. Grått och trist, som att det inte hade någon karaktär. Två sängar stod placerade med huvudändan mot väggen med ett sängbord bredvid den ena sängen. I hörnet bredvid sängen som jag förstod var min, stod ett skåp som man kunde låsa in sina grejer i. Bredvid den andra sängen satt ett stort fönster där vi kunde se hur solen började gå ner över guldhedens bostadsområde. En stor tv hängde högt på väggen framför sängarna och under den en tavla med ett motiv av natur. Det var den tråkigaste tavlan jag någonsin sett och den såg bara missplacerad ut under den gigantiska tv:n. I vänstra hörnet låg badrummet. När vi tittade in såg vi att det var ungefär lika stort som själva rummet. Från badrummet vette ett stort fönster ut över Göteborgs gator. Under fönstret kunde man se andra byggnader som tillhörde Sahlgrenska där folk satt vid sina datorer.

Vi valde sängar och jag tyckte att sängen intill det stora fönstret såg jätteskön ut. Pix pax för den tyckte jag. Sen kom vi på att nej, den som ska opereras ska nog ligga närmst dörren. Vi packade upp lite grejer, filmade och tog kort. Allt ville jag ha bild på eftersom jag ville minnas allt efteråt. Efter en kvart var det inte lika nytt och spännande längre. Vi hade utforskat varenda vrå och skåp. Tiden gick och efter en timma inne på rummet började vi bli lite fundersamma.

När en undersköterska äntligen kom in blev vi lättade. Dock försvann den känslan när hon bara frågade vad vi ville ha att äta och sedan kom och lämnade det.

Där satt vi utan någon som helst information. När vi hade ätit klart gick vi ut och frågade en sköterska om det var okej att vi gick ner till pressbyrån innan de stängde. Det var det så vi tog på oss skorna och traskade ner till källarvåningen där personalen på pressbyrån precis höll på att stänga. Jag köpte ett mobilt bredband för att kunna använda min dator under veckan jag skulle ligga inne på sjukhuset. Hör och häpna, detta lilla bredband kostade hela 400 kr för en vecka. Där blev inte min plånbok glad. Dock beslutade jag mig för ganska snabbt att det var värt det då jag kände mig själv. Utan datorn skulle jag ha otroligt tråkigt och jag skulle inte kunna blogga eller meddela alla läsare på bloggen på något sätt hur allt gick för mig.

Uppe på avdelningen igen fick jag tag på en manlig undersköterska som hette Torbjörn, det visste jag inte då men han skulle bli min favorit. Honom kunde jag be om lite information. Det visade sig att de hade glömt av att vi hade kommit och sjuksköterskan som ansvarade för mig visste inte ens att jag hade kommit. När hon äntligen kom in till oss efter totalt två timmar inne på rummet var hon ledsen och ursäktade sig. Hon var mycket trevlig och besvarade på alla våra frågor samt gav mig en larmklocka och duschartiklar. Hennes namn var Sara. Det var dags för min sista dusch med Descutan och då började det kännas verkligt att jag skulle opereras. Efter duschen fick jag på mig ett par väldigt stora trosor samt en genomskinlig vit skjorta. Jag valde att byta ut skjortan mot en egen sovtröja jag hade med mig hemifrån. Det gick bra att ha den under natten och sedan byta igen på morgonen innan operationen, sa personalen.

Senare gick alla av sitt pass och istället kom nattpersonalen och presenterade sig. De hängde också upp en skylt där det stog ”Svält” och en ledsen gul smiley. Det betydde att jag inte fick äta något efter klockan 12 så min sista chans att äta hade passerat. Vi valde att kolla på en halv film, Bombay dreams. Sen var vi alldeles för trötta och vi somnade strax efter klockan 12.

... 6 Kommentarer

Min skoliosoperation- Dagen innan, Del 1/2

Permalink Sjukhusveckan sammanfattning. 2012-05-12 | 09:31:46

Jag har bestämt mig för att skriva ner min skoliosoperation uppdelat i dagar. Eftersom "Dagen innan" blev så lång så får ni första delen nu och andra någon annan dag. Sedan kommer jag succesivt att lägga upp dag för dag vad som hände på sjukhuset.

Det var sista dagen i skolan för mig och jag var jätte uppspelt. Kvällen innan och samma morgon hade jag duschat med Descutan som skulle göra min kropp fri från bakterier. Mitt hår såg ut som svinto och min hy var jätte torr. Ändå var jag på något sätt glad över att komma till skolan,trots att jag varken fick ha smink eller parfym.

I skolan möttes jag av alla mina vänner i klassrummet. Det var Engelska som stod på schemat men jag kunde inte koncentrera mig alls. Vi satt mest och pratade om min operation och om mina känslor. Min mobil ringde och displayen visade att det var min mamma. Jag satt och skrattade med mina vänner och svarade glatt. Inte någonstans var jag beredd på vad hon skulle säga när jag svarade.
-Ja hej, dom har ringt från operation. Operationen är inställd.

Allt rasade för mig och jag ville inte förstå det. Jag ville inte förstå att dagen jag väntat på i över 7 månader var inställd. Mina vänner började förstå att något inte stod rätt till när jag bara satt tyst i telefonen.
Efter att mamma fått upprepa sig ett antal gånger och beklagat sig över hur tråkigt det var stängde jag bara av samtalet och stirrade rakt ut i luften. Mina vänner satt runt det fyrkantiga bordet och jag var plötsligt mittpunkten. Jag brast i gråt sekunden där efter och jag hamnade i ett konstigt tillstånd där jag bara stirrade ut i luften och grät. Allt inom mig var tomt. Tomt och ledsamt. Mina vänner började nu ana att något absolut inte stod rätt till och frågade vad som hänt.

-Operationen är inställd, var det enda jag kunde få ur mig innan jag började storgråta på riktigt.

Jag begravde mig i mina händer hängandes över bordet med tårarna flödandes. Mina vänner som suttit utspridda runt bordet var plötsligt runt mig och kramade mig, klappade mig på ryggen och talade om hur ledsna de var. Alla var nog lika chockade som mig, men ingen förutom jag kunde förstå känslan av att ha väntat och längtat på något varje dag sedan 7 månader tillbaka. Egentligen var det mer än 7 månader, i mitt huvud hade jag väntat på denna operationen sedan jag blev av med min korsett.

På något vis lyckades vi alla komma ut ur klassrummet och jag blev satt i en soffa med alla runt omkring mig som tröstade när jag grät. Min mobil ringde om och om igen och jag såg att det var mamma, men jag orkade inte svara. Min kompis tog telefonen ur min hand och pratade med henne. Jag viftade med händerna och protesterade när hon ville prata med mig.
Nej det var inget jag orkade då, jag ville vara ifred. Genom min vän fick jag reda på att ett akutfall hade kommit in som behövde opereras. Han behövde därför min plats på intensivvårdsavdelningen där jag skulle ligga det första dygnet efter operationen.
Jag hade blivit varnad om att detta kunde hända innan, men jag trodde aldrig för mitt liv att det skulle hända just mig. Jag kan inte säga att jag var arg, operationen var bara framflyttad en vecka, men det var känslan av att ha väntat på något så länge som sedan inte blev av som gjorde mig ledsen.

Senare under dagen hade jag accepterat situationen. Jag var fortfarande ledsen men jag höll känslorna inombords. Jag visste att jag skulle få min operation veckan därpå trots allt och det tröstade mig lite i alla fall.
Efter lunch var jag tvungen att åka in till Sahlgrenska eftersom jag hade en röntgentid. Jag tog med en vän från klassen för att slippa åka ensam. Det var med sorg i hjärtat jag klev in på sjukhuset som jag egentligen skulle skrivits in på samma kväll. Efter min röntgen frågade röntgensköterskan om jag skulle opereras. Jag förklarade då situationen att jag egentligen skulle opererats dagen därpå men att den blev inställd. Det var med mycket möda som jag höll inne tårarna när jag förklarade situationen.. Varje gång jag pratade om det kom alla känslor tillbaka.

På bussen hem kunde jag tänka över hela situationen utan att vara lika ledsen som på morgonen när jag fick beskedet. Jag hade accepterat det på riktigt nu och såg fram emot bio under kvällen. När mamma ringde på mobilen visste jag att hon bara skulle beklaga sig ännu en gång om hur ledsen hon var. Men, där hade jag fel!

-Läkaren ringde här igen, dom har flyttat på killen och kan operera dig imorgon som det var sagt från början. Du ska vara inlagd om två timmar.

Den glädjen går inte att beskriva. Det var något som jag inte ens vågat drömma om. Jag slängde på luren och ringde upp min vän Emma som egentligen skulle sovit med mig på sjukhuset. Hon hade lektion och satt på högtalaren. Jag skrek vartannat skrattade fram att jag hade fått min operationstid trots allt. Flera i klassen hörde och alla var glada för min skull. Jag sprang hem och packade ihop det sista i väskan som redan stod färdigpackad på golvet.

Nu började äventyret.

... 7 Kommentarer