För ett tag sedan fick vi ett önskemål om att vi skulle visa bilder på våra ryggar för att ni skulle se om man såg nån skillnad på våra ryggar och på en vanlig rygg så nu har vi äntligen fixat det!:)



Julia:
På min rygg ser man inte så mycket skillnad och även läkaren sa att det syntes ovanligt lite på ryggen. Inte konstigt att jag inte märkte att jag hade sned rygg förens jag hade gjort en röntgen;)



Hazal:
på min rygg ser man en skillnad eftersom mina skulderblad är i olika höjd. Detta är ett vanligt tecken på skolios.
 

Precis som vi behöver duschas, behöver korsetterna tvättas. Varje dag. Jag är inte så bra på det, tvättar honom kanske en gång / månad, bättre än ingenting alls. Men ska förbättra mig, mycket fräschare! Såhär brukar det se ut:

Min handduk som är till för att tvätta korsetten ( blöter ner den först) med och ja diskmedel hahaha(?)

Haha vi är så kärleksfulla mot varandra!

Vi har ett inlägg i utkast där vi skriver ner alla ideer till inlägg som vi ska skriva och som vi sedan prickar av. Där skriver vi även till varandra om det är något som vi vill säga. Det ser oftast ut såhär.

Trots att det var tre år sedan jag fick min korsett som jag döpte till Bosse så minns jag dendär långa korridoren som stank kompost,  jag minns mina fem vänner som stod vid skolan och hurrade mitt namn medans jag själv pulsade igenom snön med Bosse på för första gången.
ja, jag hade korsetten på mig samma dag jag fick den.

Jag var 14, hade ingen alls att prata med,jag tog det bara som det var, jag mådde aldrig dåligt på grund av den.
Såhär i efterhand är jag jävligt imponerad av mig själv, hur kunde den lilla fjortonåriga Sandra  klara sig helt själv?

Däremot började jag må dåligt i slutklämmen av korsettbehandlingen, det blev många nätter då jag bara skrek i kudden.  Jag var redan psykiskt instabil och att jag inte kände mig kompis med Bosse längre gjorde ju inte saken bättre.

I augusti  år, några dagar efter min sjuttonde födelsedag kom dagen jag väntat på,
min korsettbehandling  var över och Bosse bor numera på sjukhuset som undervisningsexemplar.
Det är förens nu jag har insett att det var så jävla värt det,
Jag är faktiskt tacksam,
tacksam över att jag har blivit så stark som jag är,
Tacksam över att jag kan guida yngre tjejer som har skolios.
tacksam över att jag har kontakt med en hel hög skoliosare(eller mina twisted sisters som jag föredrar att kalla er… vi är trots allt lite snea allihopa)
Önskar verkligen vi alla kan träffas en dag,
för hur ensam man än känner sig så finns det alltid fler.
/ Sandra

Härligt att man inte kan knäppa jeansbyxan med korestten på..

Tjock? ;)