Ursäkta för min lysande frånvaro här på bloggen det senaste! Jag har otroligt mycket i skolan just nu med tentor och diverse saker som jag inte klarar av. Det gör mig ledsen och deprimerad. Som jag nämnt en gång tidigare så kan ni följa mig på min andra blogg där jag bloggar om mina sjuksköterskedrömmar och studier. Vill inte att bloggadressen ligger ute här för alla att se då jag tidigare haft det jobbigt när "vänner" ska läsa denna bloggen. Vill ni läsa den är det bara att slänga iväg en kommentar så skriver jag vad den heter :)

 

För övrigt så går jag nu och väntar på schemat inför nästa kurs. Först när jag får det kan jag planera in när i april det passar bäst att lägga in operationen. Vill inte missa allt för mycket i skolan då jag märkt att det är minsann inte lätt att ta igen! Hoppas att tiden går fort. Vill kunna träna, lyfta och frysa utan att få ont! Vissa dagar önskar jag att april var här imorgon, och andra dagar vill jag önska april från jordens yta och aldrig mer behöva tänka på en operation till. Men det blir bra det här! Jag står ut, det gör jag :) 

 

Förresten! Hittade den här bilden när jag kollade igenom mina bilder från USA. Haha har inte insett själv att jag fortfarande gör så här när jag tar på mig skorna, snart två år efter operationen. För mig har det blivit så normalt, reagerade på det först när jag såg bilden haha!

Haha frågade i skoliosgruppen på fb om det fanns någon själ där ute som opererat ut alla stag och skruvar och hur detta påverkat dom, men eftersom jag inte fått något svar så frågar jag väl här också. Finns det någon stag- och skruvlös tidigare stelopererad människa som kan beskriva vad skillnaden är mellan att ha stagen och inte ha dom, om det nu är någon skillnad? Blev du snedare, rörligare, fick mindre smärta etc? Skriv gärna en kommentar, är nyfiken :)

Idag när jag skulle åka till jobbet och gick till tåget går man över en slags inglasad gångbro över vägen för att komma över till tåget. När jag kom över till mitten och skulle gå igenom ett par dörrar så var det ett par byggubbar där som hade ställt upp en stor ställning och jag insåg ganska snabbt att deras ställning gick mitt framför dörren ungefär i midjehöjd på mig. Jag skulle alltså antingen klättra under den eller försöka komma över på ett smidigt sätt samtidigt som gubbarna stannade upp och kollade på mig. Den ena skulle skämta till det och sa, äsch det är bara att gå under den, en smidig ung tjej som du det är inga problem! När jag sedan hur osmidigt som helst skulle försöka ta mig under den här stången skrattade han åt mig och jag tänkte bara att gubbe du ska bara veta hur ung och osmidig jag är ;) 

 

 

Idag fick jag ett Sms från Jennifer, tjejen vars operation jag fick vara med och se under min praktik på Sahlgrenska för 1,5 år sedan. Hon fick idag beskedet att även hon skulle operera bort sina stag och skruvar. Skönt att vi har ungefär samma tankar om det hela. Trodde jag var konstig som kände att jag skulle sakna mina skruvar och stag, men hon kände detsamma. Jag har levt med dom i snart två år och det kommer bli oerhört tomt och tråkigt att behöva ta ut dom, även om dom åsamkat mig så mycket skada dessa år. Makes no sense haha? 

 

Iallafall, Jennifer ska opereras om 2-3 månader, vem vet det kanske blir att vi ligger inne samtidigt? Man kan ju alltid hoppas eller hur? ;) 

 

Vill att ni alla som läser detta och kanske blir skrämda av att folk behöver ta ut stag och skruvar ska läsa detta. Det är Inte vanligt att man behöver ta bort skruvarna och stagen efter en skoliosoperation. 95% av de som opereras har kvar sina stag livet ut! Jag vill förtydliga detta för er alla så att jag på något vis inte bara visar upp den dåliga sidan av skoliosoperationer. För de allra flesta blir det ju faktiskt jättebra! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag var en av de 95% som fick begravas med sina skruvar, hur coolt är inte det??

 

Minns ni att jag och Julia fikade med en tjej i somras vid namn Alva? Då stod hon i kö till en skoliosoperation. Sen dess har jag haft mejlkontakt med hennes mamma och strax efter nyår fick jag beskedet om att Alva skulle opereras den 8e januari på Astrid Lindgrens barnsjukhus, i Solna.

 

Idag efter jobbet gick jag dit för att hälsa på henne. Alvas trevliga mamma mötte upp mig vid huvudentren och tillsammans gick vi till rummet där Alva och hennes pappa var.
Så fort jag klev in i rummet möttes jag av Alvas fina leende, hon blev så himla glad! Jag kramade om henne och satte mig ned vid henne och då frågade jag hur operationen gått och hur hon mår. Efter en stund var det middagsdags. Eftersom hon inte alls ätit mycket sedan operationen talade jag om för henne hur viktigt det var att äta upp hela måltiden, dels för att hon inte ska förlora vikt ( så att hon slipper stanna längre än vad hon behöver) och dels för att läkningsprocessen skall gå bra och fort. Efter mitt tjat och efter att hon ätit klart var det dags för mer smärtstillande eftersom Alva skulle träna på att ställa sig upp. Då kom sjuksköterskan in med mer smärtstillande och efter cirka tio minuter kom det in en undersköterska. Tillsammans skulle dem hjälpa Alva att först sätta sig upp och sedan stå upp. Det gick hur bra som helst! Det gjorde jätteont förklarade Alva, trots att hon grät och hade ont, så bet hon ihop och var uthärdig. Så denna gång räckte det med att hon fick sitta upp i sängen ett litet tag och sedan lägga sig ned igen. Wow vad vi alla var stolta över henne!

Eftersom Alva varit så obeskrivligt duktig tyckte jag att hon var värd några presenter! Då berättade jag för henne att jag hade lite presenter med mig och hon blev så himla glad! Vilket gjorde mig ännu gladare :D Hon förtjänar verkligen det och jag ville att hon skulle känna sig speciell.

 

Dagen kan beskrivas med en mening : WOW vilken stark liten tjej! Alva är bara 10 år gammal och att gå igenom en sådan här stor operation är verkligen inte lätt! Jag kan inte förklara hur stolt jag är över henne, hur duktig hon är och att hon trots smärtan kämpar på och är glad! Hon har klarat av allt hur bra som helst och det har inte varit några komplikationer, vilket inte förvånar mig med tanke på hur stark hon är!

Det gjorde lite ont i hjärtat att se henne ha ont, men vi alla tror verkligen på henne och vet att hon tar sig igenom detta.

Lycka till i fortsättningen Alva, du är mer än grym!

 

Tack Alva och föräldrar för att jag fick komma <3

 

Ledsen för att det var ett tag sedan jag uppdaterade nu. Kom hem från USA i måndags och därefter har mitt liv bestått av att plugga till gårdagens tenta. Jag hade det helt underbart i USA och jag kan med handen på hjärtat säga att det var den bästa resan jag någonsin gjort! Inte ens Indien slår denna! 

 

Vi var i Washington DC över nyår och bodde på hotell och firade in året på en fest där. Vi har badat, vart på bio, ätit på cheesecake factory, SHOPPAT-massor, vart i new york och bott på hotell där, önskat kina gott nytt år i kinesisk Tv på times square och bara haft det helt amazing! Det är alltså min närmsta vän som bor i USA och jobbar som au pair som jag hälsade på. 

 

I new york var det minus 19 grader, kallt må jag säga med en ganska tunn jacka, ingen mössa och inga vantar. Fick OTROLIGT ont i min skruv när jag frös. Antar att det är när jag spänner musklerna som jag får som ondast. Skruven var ända stället på kroppen som brände när resten av mig var iskall. Usch och fy. Nu längtar jag till april, trots min motvilja innan. 

 

Lite bilder från min resa: