Korsettbärare sökes!

Jag heter Jenny Andersson och går tredje året på samhällsvetenskapsprogrammet
på Mikael Elias Gymnasium i Sollentuna.
Jag håller på att skriva ett gymnasiearbete, där min frågeställning är
Passar individer med skolios in i samhället?
Jag har både behandlats med korsett (4,5 år) och den 17 april 2012 stelopererades min rygg 

Till mitt arbete behöver jag några som skulle vilja intervjuas till min undersökning
som kommer att ingå i arbetet. 
Frågorna kommer röra hur man uppfattade stödet som var från sjukvård, vänner, familj 
Eller hur man själv såg på sin skolios

Mitt enda krav är att man minskt ska ha haft korsett (helst bostonkorsett)
Man kan både vara under behandling eller ha avslutats den 
Intervjuerna kommer ske personligen med förutsättningen att du kan ta dig till Stockholm 
Annars kommer intervjun ske på telefon
Om du har några speciella önskemål till exempel om du vill vara anonym är det möjligt 

Är du intresserad av att intervjuas eller om har du några frågor så mejla mig på
evenfly95@gmail.com


Mvh Jenny Andersson


Uppdaterad från aileen

Nu så kommer lite uppdatering ifrån mig. Jo, så idag var jag på sjukhuset för att ta röntgen bilder och prata med min läkare. Hmm... ja, det gick väl okej. Min nedersta krök hade inte ändrat något på sig vilket var skönt att höra men min översta krök hade tyvärr ökat med ett par grader.

 Men det som är så intressant just nu är att om man kollar på min rygg och kopplar bort röntgen bilder och sånt så ser ryggen hyfsat bra ut - vad beror det på? Man förväntar sig att man ska se en väldigt sne ryggrad när man har krökar som är ganska stora men min ryggrad ser inte så jätte sne ut som man förväntar sig efter att ha kollat på röntgenbilderna, om man kollar med ögat liksom.

 Jag har iallafall tillsammans med läkare kommit överens om att vi ska träffas igen om 6 månader och se hur vi ska göra då och eftersom jag för tillfället mår väldigt bra och inte har besvär utav min skolios så har vi inte riktigt planerat en operation än och det är något jag helst skulle vilja undvika. Jag tänker helt klart fortsätta att träna som jag gör och när jag och min sjukgymnast pratade idag tänkte vi att vi skulle lägga in lite tyngre övningar till mitt program och satsa på övre kröken mera, alltså jobba mer med min svagare sida där. 

För tillfället kan jag inte säga så mycket mer. Men i vilket fall så är det sååå värt att lägga ner mycket tid på träning. Att stärka upp sina muskler är oerhört bra. Det tycker jag att du som använder korsett, blivit opererad eller ja, du som helt enkelt är en skolios patient bör börja med. Man mår bra av det - och det är faktiskt det viktigaste. För tillfället vet vi inte om träning är en lösning men för mig är det de idag iallafall tycker jag, och utveckling av skoliospatienters behandling pågår ju än idag. Vi får helt enkelt vänta och se! 😊


Om ni har frågor, funderingar eller vill ha tips eller något så tveka inte på att kontakta mig på: aileenalami@hotmail.com 
Det vore jätte kul att få höra om vad ni tycker och så med om det här. 
Kram, Aileen 



Sara gästbloggar




Updaterat oktober 2012

Hej alla därute! Jag heter Sara och jag är 15 år och kommer från Göteborg. Jag tänkte berätta lite om min skolios och om min bakgrund. 

Jag har grav skolios. När jag bara var 1 år upptäckte mina föräldrar att jag hade skolios. Jag tror jag har missbildade kotor och revben..? Min mamma kan det här, men iallafall. Mina föräldrar tyckte att min rygg såg lite 'konstig' ut. Jag vet inte om dom åkte till sjukhuset precis direkt men min första operation var iallafall när jag bara var 1 år. Har opererat mig 6 gånger.. Jag har ingen aning vad det har varit för operationer men alla är iallafall i ryggen, skoliosoperationer. Flera operationer har varit ganska farliga, allvarliga och svåra. En operation så var dom tvungna att operera väldigt nära hjärtat.. Men det gick bra, som tur. Hade jag inte opererat mig någon gång, hade jag varit död nu.

Jag har gått igenom så himla mycket i mitt liv och jag har mått och mår psysiskt dåligt över min rygg och min längd. Jag är även liten för min längd och det beror bara på skoliosen... Min ryggrad är ju som ett S och hade den varit rak som ett 'I' Så hade jag ju varit mycket längre. Jag kanske hade blivit 165-170 cm. Men det kan jag inte, allt är skoliosens fel, jag är bara 140 cm. Eftersom allt beror på skolisen så växer jag ju alltså långsammare också.. Jag vet inte hur lång jag kommer bli men ni kan glömma att jag kommer bli 160. Jag vill inte ens skriva hur lång jag kommer bli för jag vill inte ens veta. Detta är otroligt tugnt att skriva men jag kommer bli mellan 145-150 cm. Ni anar inte hur lycklig jag skulle vara om jag kunde bli så lång som möjligt och det är väl ca 150 cm - 152. Men ingen vet exakt hur lång jag kommer bli och vill därför inte säga en exakt längd. Jag har en viktoch längdkurva hos mina sjuksköterskor och skolsyster på skolan. Ni ska veta känslan när jag ställer mig på vågen och mäter mig, det är en mardröm, jag tänker hela tiden, varför just jag? Varför hände detta mig? Var jag tvungen att få såhär grav skolios? Det har orsakat för många tårar och orsakar så himla mycket i mitt liv och jag mår psysiskt dåligt över detta och har gjort så länge jag kan minnas. 

Har blivit retad för min rygg och blivit kallad för saker om min längd och rygg. Ibland har jag ganska bra självkänsla men det var inte för så längesen någon skrev en elak sak till mig på facebook och tänkte skriva om mig om det på hela sidan. Det var då jag brast ur. Jag kunde inte andas, fick ångest dagen efter i skolan och grät. Det var känslor som behövde komma ut. Och allt, precis allt - beror på min rygg och min längd. Dom flesta vet inte om min story, för hade dom vetat hur jobbigt jag och min familj har haft det, är jag inte jättesäker på att dom hade fortsätt vara taskiga. Men det kommer väl alltid finnas idioter tyvärr. Jag förstår bara inte VARFÖR man behandlar någon illa som inte kan hjälpa att man föddes som man föddes, det räcker väl som det är?!

Jag hade även stenhård korsett på ryggen för några år sen. Jag hade det ganska länge och jag kan ju säga att det var så sjukt jobbigt... Jag har två storasyskon och den ena har skolios, men inte lika grav som mig, den andra är hörselskadad, vilket jag också är. Hörselskadad. Jag verkar ha haft väldigt otur. Min familj har kämpat för att få oss må bra, skita i vad andra tycker och tänker om oss, min familj har kämpat för att vi ska må bra och ha ett bra självförtroende, att vi är fina som vi är. Ibland är det inte så lätt, när man vill vara som alla andra. Jag måste undvika och stå emot en del saker för jag vill inte visa min rygg. Jag har alltit haft blickar på mig, hela tiden. Både för min längd, och min rygg. Varför kan man inte bara få vara som man är? Varför ska människor alltid kolla så mycket på utsidan. Jag kan inte gå på stan utan att folk kollar konstigt på mig. Jag undrar bara - vad har jag gjort dem för något? Alla föds som dom föds och jag fick oturen att bli lite annorlunda, men sen finns det vissa jävlar som inte har en aning om vad jag har gått igenom, med alla mina sjukhusbesök och alla mina operationer, det är för mycket.. Kan inte ens räkna hur många gånger det är. Jag kan inte hjälpa att min rygg ser ut som den gör och hur mycket jag än vill att den ska vara lika rak och fin som alla andras ryggar, men hur mycket jag än vill det - så kommer den inte bli det. Jag är iallafall glad att jag har så många fina vänner och fin familj. 
Jag älskar min mamma så mycket, som kämpar så för mig och barnen, hon har verkligen slitit och gått igenom mycket hon med, fått kämpa och slita med oss på alla sjukhusbesök osv.. Men vissa människor har verkligen ingen aning om vad jag har gått igenom. Jag säger bara.. You know my name but you don't know my fucking story. 

Jag opererade mig för 6e och sista gången för några månader sen bara. Det var så himla jobbigt att inte kunna röra sig någonting, ligga på samma sida hela natten. Smärtan var obeskrivlig. Jag låg där en vecka. Dom skulle göra 'knölen' lite mindre. Det blev bättre! Men den är fortfarande inte borta helt såklart. En del tror att det bara är en sak som är där? Och att det bara är att operera bort den men vadå 'den' ? Det är ju skoliosen som gör att det blir så, och det går inte att operera bort något helt och hållet så den försvinner helt. Jag är iaf mycket nöjdare nu efter den operationen för man ser den inte alls lika mycket när jag har kläder på mig. 

Det är inte så konstigt att jag blir lite lätt irreterad på folk som klagar och gnäller över sina ryggar, med tanke på så mycket jag har gått igenom. Jag kan inte hjälpa det, men det är bara så, och det är faktiskt inte alls konstigt. Jag får ganska ofta, eller ibland - höra från folk att jag är en väldigt stark & fin person som klarar av det här och att jag vågar stå för den jag är, det är inte ens något som andra personer klarar av i vissa stunder. Jag är inte en sån som ger upp i första taget, jag är inte mindre värd än någon annan bara för att jag är lite annorlunda och har skolios, absolut inte. Men jag kan inte vara mig själv till 100%. Hade jag inte haft skolios hade jag varit en helt annan person. Jag hatar min skolios och det går inte att trolla bort, hur mycket jag än vill det. Men detta gör mig till en annorlunda och speciell person. Detta är jag, Sara Olsson, mitt liv.

http://www.nattstad.se/saols

 






gästinlägg med info kring boken..igen!‏

Eftersom många har frågat mig via facebook och min mail om när  deadlinen är för att skicka in texten om eran skolioshistoria så tänkte jag sno ännu ett gästinlägg på denna blogg eftersom de flesta  av er med skolios kanske inte läser min egna blogg.

Projektet ska vara klart senast den 21 maj så därför  behöver jag få in era texter senast fredag den 11 maj så att jag hinner sammanställa, rätta och göra en bok av det.
Kommer även att försöka göra så att  det gå att ladda ner boken helt gratis, mer om detta när den är klar.

Jag är så redan otroligt tacksam över att det var fler än jag trodde som ville vara med, men det vore ännu roligare om fler ville vara med och bidra. Ni har ju tid på er för er som vill!

Läs gärna mitt tidigare gästinlägg med mer info kring projektet eller maila mig på sandratmusic@live.se

kram på er alla!
// Sandra (sandramusic.blogg.se)

Sara gästbloggar!



Hej!
Jag heter Sara och är en sextonårig tjej som har skolios. Jag genomgick en skoliosoperation i maj 2011 vilket gick bra, dock fick jag en del komplikationer efter operationen. Jag fick bland annat en ihopklibbad lunga på grund av att det hade samlats en hel del vätska i min lungsäck (totalt 2,6 liter). Detta ledde till att jag fick oerhörda smärtor och hade tungt att andas. På grund av det och andra komplikationer låg jag inne på sjukhus i nästan två månader istället för en vecka. Den tiden var väldigt jobbig för mig med tanke på att jag missade sista tiden i nian. Skolavslutningen, balen, klassresan, avslutningsmiddagen ja allt! 
 
Nu har jag en blogg där jag skriver om min historia och hur jag mår nu. Kika gärna in och ni får jättegärna ställa frågor om ni undrar över något :)
Sedan undrar jag om det är någon som är duktig på bloggdesign? :) jag är hyfsat ny på att blogga och skulle verkligen vilja göra min design mer personlig. Skulle vara väldigt tacksam om det är någon som skulle kunna hjälpa mig! :)

Kram 
Sara <3
 
www.atthaskolios.blogg.se



Sandra behöver er hjälp!

Jag heter Sandra och går tredje och tar studenten nu i juni och på min skola har man ett projektarbete som sträcker sig under hela läsåret.
Det var för mig en självklarhet vad jag ville göra, ag ville inte göra en fotoutställning eller starta ett företag.Jag ville göra skillnad.
idéerna  var många men till sist kom jag fram till att jag ville skriva en bok om min skolios historia,
och sedan formades iden vidare till att jag tyckte att fler skulle vara med att skriva boken, det är där ni kommer in i bilden.


Tanken är att boken ska inte bara handla om min skolios, utan också andras.
detta för att hjälpa andra  med skolios, för att veta att vi är många med skolios 
och för att informera andra om hur det är att ha skolios och vad det är.

Min text är hittills cirka 10 sidor lång och därför inte mycket till bok så det vore det jättefint om ni ville hjälpa mig med att skriva era skolioshistorer.
alltså hur din skolios upptäckes, hur den behandlas/behandlades, dina egna tankar och funderingar kring skolios och så vidare
Det spelar ingen roll hur kort eller lång din text är, jag är tacksam bara det är fler som vill vara med och göra skillnad.
När ni är klara så skickar ni in er text till mig (sandratmusic@live.se) så hamnar din text i boken som jag kommer att publicera i slutet av maj.
P.s hoppas det är okej att jag rättar era texter efter ni skickat in dom, så det ser fint ut :)



Det är bara att maila/facebooka/twittra/skicka kommentar på min blogg  om du har några frågor, men jag fungerar också som ett bollplank  om du inte riktigt vet hur du ska skriva så kan vi bolla idéer.

kram från sandra

(mail = sandratmusic@live.se, twitter= twitter.com/sanpire,Facebook=https://www.facebook.com/profile.php?id=808839118&ref=tn_tnmn
blogg= www.sandramusic.blogg.se)

Rebecka gästbloggar

hejhej ;) jag heter Rebecka Lindholm och  jag fick min korsett 12 oktober 09. Jag var nere på kontroll nu i november för min högra arm har domnat bort när jag ligger/stödjer mig på höger sida. När jag och mamma kom in i rummet och Håkan (korsettgubben) kom in och mätte och sånt på mig så gick han iväg och skulle fixa min nuvarande korsett, det tog jättelång tid (i tim) och så kom Håkan och Janne in i rummet och berättade att jag var alldeles för lång och för smal så det fanns ingen korsett i min storlek. Håkan sa då att jag skulle få nattkorsett jag blev jätteglad.

Jag fick ligga på en plast skiva som var hål i. De satte fast mig med runda saker så att jag skulle ligga still. Jag fick ju såklart min vanliga korsett med mig hem.

Nu när jag har hatt min nattkorsett märker jag lite skillnad tex
Min boston korsett  tryckte på högersida under armhålan mest, men nattkorsetten trycker mer mellan höftbenet och slutet av revbenen på vänster sida

Jag kan inte sova riktigt som jag sov med bostonkorsetten, jag kan inte ligga på vänster sida för då gör de jätteont…( för mig men kanske inte för andra som har nattkorsetter)

Här får ni lite bilder på min (mina)  korsetter

 

 

 

 

 

Jag vill bara säga att all lycka till!

om ni undrar något om just nattkorsetter kan ni adda, lindholm_beckis@hotmail.com på msn och på fb @ rebecka lindholm


BÄSTA JULIA & HAZAL

HEJ!
Nu när jag ändå håller på med designen här, så gör jag ett litet fint inlägg. Hoppas det är okej..

Måste bara berömma och säga hur BRA dessa två tjejer är som har gjort denna blogg. När jag blev med plastplåga (korsett) fanns det inte alls många sidor om skolios. Så att dom gör det här och delar med sig, svarar på frågor och ger lite hopp till så många undrande töser är hur gr8 som helst. Så Julia och Hazal, you rock gurlz!

Hoppas nu att alla ställer frågor ni klurar på, inte klurar på eller bara tar åt er!
PEACE, ha en bra sommar! /anna

(och ni alla korsettjejer nu i sommar. det gör inget om man pausar ett par timmar för att bada, jag lovar!) ♥


Gästblogg- Elaine!

Hej!

Jag heter Elaine och är 13 år, och innan jag opererades hade jag två stora krökar på 58.7 och 52.5 grader. 

Innan jag opererades var jag såklart super-orolig ; vem blir inte det hihi?
Den 21 november 2010 (Dagen innan operationen) fick jag åka in till Huddinge sjukhus och där fick jag rum 5 på avdelning K83.
Jag fick duscha i ett bakteriedödande medel som heter Descutan och ta på mig rena kläder efteråt (Sjukt snygga sjukhuskläder för folk som väger 90-100 kg..)
Jag fick inte äta eller dricka efter 00.00 men jag var inte hungrig så det gick bra ändå..
Blev väckt vid 6-tiden den 22 november och fick duscha igen. Var riktigt orolig nu!
Fick en kanyl i armen och sen rullades jag ner till operations-salen :p
23 skruvar och 2 stag och 5 cm senare vaknade jag upp på post-op och hade sjukt ont.
På sjukhuset hade jag både bra och dåliga dagar. Dom bra dagarna gick jag i korridoren och åkte rullstol till Pressbyrån och köpte lussekatter. Dom dåliga spenderade jag framför tv:n. 

Tillslut kom den 29 november - dagen jag fick åka hem! Jag och mamma skrev ett tack-kort till personalen och nu hänger det på en slags anslagstavla på avdelning K83 så ni som ska opereras där kanske ser det ;)


Efter 5 veckor var jag tillbaka i skolan, efter 3 månader gick jag ut och joggade och efter 6 månader var jag med på gympan. Nu har det gått ca 7 månader och jag får göra vad jag vill!

Ångrar inte operationen för en sekund - den har gjort mig längre, rakare och starkare. Och skoliosfri! 
10 grader räknas som skolios.. jag har 8. den här tiden har varit den svåraste i mitt liv men jag gav aldrig upp!



ursäkta att texten blev så konstig men det gick inte att ändra!
Här är en Feeeeet länk till Elaine som delade med sig av sin historia!
http://elainez.blogg.se/


Sandra gästbloggar!

Trots att det var tre år sedan jag fick min korsett som jag döpte till Bosse så minns jag dendär långa korridoren som stank kompost,  jag minns mina fem vänner som stod vid skolan och hurrade mitt namn medans jag själv pulsade igenom snön med Bosse på för första gången.
ja, jag hade korsetten på mig samma dag jag fick den.

Jag var 14, hade ingen alls att prata med,jag tog det bara som det var, jag mådde aldrig dåligt på grund av den.
Såhär i efterhand är jag jävligt imponerad av mig själv, hur kunde den lilla fjortonåriga Sandra  klara sig helt själv?

Däremot började jag må dåligt i slutklämmen av korsettbehandlingen, det blev många nätter då jag bara skrek i kudden.  Jag var redan psykiskt instabil och att jag inte kände mig kompis med Bosse längre gjorde ju inte saken bättre.

I augusti  år, några dagar efter min sjuttonde födelsedag kom dagen jag väntat på,
min korsettbehandling  var över och Bosse bor numera på sjukhuset som undervisningsexemplar.
Det är förens nu jag har insett att det var så jävla värt det,
Jag är faktiskt tacksam,
tacksam över att jag har blivit så stark som jag är,
Tacksam över att jag kan guida yngre tjejer som har skolios.
tacksam över att jag har kontakt med en hel hög skoliosare(eller mina twisted sisters som jag föredrar att kalla er… vi är trots allt lite snea allihopa)
Önskar verkligen vi alla kan träffas en dag,
för hur ensam man än känner sig så finns det alltid fler.
/ Sandra


Gästbloggare! Keep up the good work! <3

Tjenatjena alla läsare!
det är hazals kusin Ilknur som skriver. Jag är hemma hos Hazal just nu, och Hazals mamma har lagat mat så att det räcker för hela Sverige. MUMS!!
Eftersom att Hazal och Julias blogg handlar om skolios, så känns det lite dumt att skriva om något annat.
Så därför tänker jag berätta om Hazal och hennes kära Armon.

För några månader sen sov Hazal hos mig, och hon hade massa skavsår men hade fortfarande på sig den, hon tog sig igenom smärtan eftersom att hon visste att det är viktigt att ha den på sig. Under natten vaknade jag av att det var väldigt varmt, så jag öppnade fönstret och kollade på Hazal då hon låg och vred och vände på sig, till slut drog hon av sig den och la ner den på golvet. Dagen efter frågade Hazal mig om jag ville testa att ha på mig Armon, jag ville gärna testa. Så fort jag tagit på mig den, fick jag största chocken. Det kändes som att jag inte kunde andas(känns som att jag överreagerade lite nu i efterhand), så nu vill jag bara säga till Hazal, Julia och alla andra där ute som har skolios, att jag verkligen beundrar er, och att ni ALDRIG ska ge upp!!


Älskar dig bästavän <3

Peeaacee'