När jag var hos min läkare i Juni trodde jag att det var mitt sista återbesök efter operationen. Det visade sig att så var det inte, jag skulle få komma tillbaka i November på en sista koll. Nu har vi passerat mitten av november och jag kikar i brevlådan varje dag i hopp om att ha fått en kallelse. Men nej, det ekar tomt förutom de räkningar som gärna dimper ner i min brevlåda istället. 

 

Vanligtvis tänker jag inte på det så mycket, har tänkt att det kommer väl när det kommer. De dagar jag har som ondast gör det sig påminnt att just det ja, det var ju nu jag skulle få komma till Sahlgrenska igen! Igår och idag har det varit väldigt jobbigt tråkigt nog. Igår gjorde det ont hur jag än rörde mig (Jag talar om skruvskav nu). Bara jag rörde mig gjorde det ont och var jag när huden där skruven sitter så kändes det som att komma när ett ömt blåmärke. Imorse när jag kom hem från jobbet (Nattpass) hade jag så ont att jag inte ens kunde ha min bh på mig då det tryckte mot huden. Inte heller kunde jag böja mig ner för mycket för då kände jag också av "blåmärket". Förstår inte hur det kan bli så himla ömt! Nu känns det lite bättre ialalfall och jag hoppas att jag mår bättre imorgon.