Ja idag hade jag äntligen tid på vårdcentralen igen för att ta bort min leverfläck på ryggen. Nu har jag vart där så många gånger att läkarn vet hela min historia. Han frågade hur det var med ryggen, om jag hade slutat med tabletterna eller behövde fler, samt drog i min tröja och visade sköterskan mitt ärr medans jag låg på mage. Haha han är verkligen intresserad av min skoliosoperation.
Hur som haver, det var ju inte därför jag var där idag. Vi bestämde sist att vi skulle ta bort två av mina leverfläckar som jag verkligen HATAR och som gör att jag inte vågar visa mig i varken linnen eller klänningar med öppen rygg. En på armen och en på ryggen. Han började med den på ryggen.
.
Jag har lite dålig känsel just vid det området efter operationen, eller ja till vänster ingen känsel och till höger känsel, så fläcken var precis där på gränsen där jag inte har någon känsel. Detta gjorde att jag knappt kände bedövningssprutorna. Däremot gjorde det ont på vissa fläckar där han skar. Vet inte varför men ja det gjorde det iallafall. Det äckligaste var när jag hörde hur han skar och klippte i huden, fy!
.
När den var borta hade vi inte mer tid kvar. Han sa att den andra fläcken inte var speciellt "kosmetiskt missprydande" så att den egentligen inte skulle behövas ta bort. Så, jag fick order om att fundera på det i tre veckor och om jag sedan fortfarande ville ta bort den så kunde han göra det, men han var ju inte så jätte positiv till det om man säger så. Jag har funderat på det hela mitt liv, så säker är jag allt! När jag var liten försökte jag rycka bort den med naglarna och med en sax tills det blödde massa.
.
Nu är den borta iallafall på ryggen och jag kommer att ha ett ärr som är mycket större än själva fläcken. Detta är dock något som inte oroar mig det minsta. Inget slår mitt ärr som går längs ryggraden om man säger så! Ska bli spännande att se hur det ser ut imorn när jag får ta bort plåstret!
.
Jag måste också säga att jag förr aldrig hade vågat göra detta. Jag har alltid vart livrädd för nålar och allt som har med det att göra. Efter min operation är jag inte alls så rädd längre. Jag tog inte ens med mig någon att hålla mig sällskap om jag skulle bli nervös, för någonstans inom mig visste jag att jag aldrig skulle bli det. Det har gått över för mig vilket jag är otroligt glad över.
