Jag och Emma blev avsläppta i Sahlgrenskas parkeringshus av min syster som nyligen fått körkort, samt min närmsta vän. I bilen hade vi på hög musik och jag fick ett kort från min vän som var från hennes familj. Jag blev rörd av att så många tycktes bry sig om mig. Där i bilen hade jag fortfarande inte förstått vad jag skulle ge mig in på. med min stora väska som vägde ton samt Emmas skolväska med kläder osv som hon skulle ha med sig till skolan dagen efter vandrade vi ner mot entrén. Vi lyckades bära väskorna tillsammans in till Sahlgrenska och sedan började jakten på avdelning 16.

Jag hade inte vart där på två år och jag mindes inte riktigt vilken hiss det var man skulle ta.

Vi lyckades i alla fall hitta en pytteliten hiss som vi knappt kom in i, och sedan började färden upp mot avdelning 16.

När vi steg ur hissen visste jag inte riktigt vart vi var. Jag kände inte igen mig eftersom vi var på en annan sida än sist. Vi lyckades i alla fall komma in och få tag i en sköterska som vi frågade efter rum osv. Hon pekade bara neråt i korridoren och sa,

- Rum två där nere! Gå ni dit så länge så kommer jag snart.

Emma sprang iväg först och ville kolla om det var ett enkelrum. På ett dramatiskt vis kikade hon in genom en liten springa i dörren innan hon slängde upp den och ropade att det var ett enkelrum, När jag kom in blev jag chockad. Rummet var superlitet och i kvällsljuset såg det ytterst tråkigt ut. Grått och trist, som att det inte hade någon karaktär. Två sängar stod placerade med huvudändan mot väggen med ett sängbord bredvid den ena sängen. I hörnet bredvid sängen som jag förstod var min, stod ett skåp som man kunde låsa in sina grejer i. Bredvid den andra sängen satt ett stort fönster där vi kunde se hur solen började gå ner över guldhedens bostadsområde. En stor tv hängde högt på väggen framför sängarna och under den en tavla med ett motiv av natur. Det var den tråkigaste tavlan jag någonsin sett och den såg bara missplacerad ut under den gigantiska tv:n. I vänstra hörnet låg badrummet. När vi tittade in såg vi att det var ungefär lika stort som själva rummet. Från badrummet vette ett stort fönster ut över Göteborgs gator. Under fönstret kunde man se andra byggnader som tillhörde Sahlgrenska där folk satt vid sina datorer.

Vi valde sängar och jag tyckte att sängen intill det stora fönstret såg jätteskön ut. Pix pax för den tyckte jag. Sen kom vi på att nej, den som ska opereras ska nog ligga närmst dörren. Vi packade upp lite grejer, filmade och tog kort. Allt ville jag ha bild på eftersom jag ville minnas allt efteråt. Efter en kvart var det inte lika nytt och spännande längre. Vi hade utforskat varenda vrå och skåp. Tiden gick och efter en timma inne på rummet började vi bli lite fundersamma.

När en undersköterska äntligen kom in blev vi lättade. Dock försvann den känslan när hon bara frågade vad vi ville ha att äta och sedan kom och lämnade det.

Där satt vi utan någon som helst information. När vi hade ätit klart gick vi ut och frågade en sköterska om det var okej att vi gick ner till pressbyrån innan de stängde. Det var det så vi tog på oss skorna och traskade ner till källarvåningen där personalen på pressbyrån precis höll på att stänga. Jag köpte ett mobilt bredband för att kunna använda min dator under veckan jag skulle ligga inne på sjukhuset. Hör och häpna, detta lilla bredband kostade hela 400 kr för en vecka. Där blev inte min plånbok glad. Dock beslutade jag mig för ganska snabbt att det var värt det då jag kände mig själv. Utan datorn skulle jag ha otroligt tråkigt och jag skulle inte kunna blogga eller meddela alla läsare på bloggen på något sätt hur allt gick för mig.

Uppe på avdelningen igen fick jag tag på en manlig undersköterska som hette Torbjörn, det visste jag inte då men han skulle bli min favorit. Honom kunde jag be om lite information. Det visade sig att de hade glömt av att vi hade kommit och sjuksköterskan som ansvarade för mig visste inte ens att jag hade kommit. När hon äntligen kom in till oss efter totalt två timmar inne på rummet var hon ledsen och ursäktade sig. Hon var mycket trevlig och besvarade på alla våra frågor samt gav mig en larmklocka och duschartiklar. Hennes namn var Sara. Det var dags för min sista dusch med Descutan och då började det kännas verkligt att jag skulle opereras. Efter duschen fick jag på mig ett par väldigt stora trosor samt en genomskinlig vit skjorta. Jag valde att byta ut skjortan mot en egen sovtröja jag hade med mig hemifrån. Det gick bra att ha den under natten och sedan byta igen på morgonen innan operationen, sa personalen.

Senare gick alla av sitt pass och istället kom nattpersonalen och presenterade sig. De hängde också upp en skylt där det stog ”Svält” och en ledsen gul smiley. Det betydde att jag inte fick äta något efter klockan 12 så min sista chans att äta hade passerat. Vi valde att kolla på en halv film, Bombay dreams. Sen var vi alldeles för trötta och vi somnade strax efter klockan 12.