Jag har bestämt mig för att skriva ner min skoliosoperation uppdelat i dagar. Eftersom "Dagen innan" blev så lång så får ni första delen nu och andra någon annan dag. Sedan kommer jag succesivt att lägga upp dag för dag vad som hände på sjukhuset.

Det var sista dagen i skolan för mig och jag var jätte uppspelt. Kvällen innan och samma morgon hade jag duschat med Descutan som skulle göra min kropp fri från bakterier. Mitt hår såg ut som svinto och min hy var jätte torr. Ändå var jag på något sätt glad över att komma till skolan,trots att jag varken fick ha smink eller parfym.

I skolan möttes jag av alla mina vänner i klassrummet. Det var Engelska som stod på schemat men jag kunde inte koncentrera mig alls. Vi satt mest och pratade om min operation och om mina känslor. Min mobil ringde och displayen visade att det var min mamma. Jag satt och skrattade med mina vänner och svarade glatt. Inte någonstans var jag beredd på vad hon skulle säga när jag svarade.
-Ja hej, dom har ringt från operation. Operationen är inställd.

Allt rasade för mig och jag ville inte förstå det. Jag ville inte förstå att dagen jag väntat på i över 7 månader var inställd. Mina vänner började förstå att något inte stod rätt till när jag bara satt tyst i telefonen.
Efter att mamma fått upprepa sig ett antal gånger och beklagat sig över hur tråkigt det var stängde jag bara av samtalet och stirrade rakt ut i luften. Mina vänner satt runt det fyrkantiga bordet och jag var plötsligt mittpunkten. Jag brast i gråt sekunden där efter och jag hamnade i ett konstigt tillstånd där jag bara stirrade ut i luften och grät. Allt inom mig var tomt. Tomt och ledsamt. Mina vänner började nu ana att något absolut inte stod rätt till och frågade vad som hänt.

-Operationen är inställd, var det enda jag kunde få ur mig innan jag började storgråta på riktigt.

 
Jag begravde mig i mina händer hängandes över bordet med tårarna flödandes. Mina vänner som suttit utspridda runt bordet var plötsligt runt mig och kramade mig, klappade mig på ryggen och talade om hur ledsna de var. Alla var nog lika chockade som mig, men ingen förutom jag kunde förstå känslan av att ha väntat och längtat på något varje dag sedan 7 månader tillbaka. Egentligen var det mer än 7 månader, i mitt huvud hade jag väntat på denna operationen sedan jag blev av med min korsett.

 
På något vis lyckades vi alla komma ut ur klassrummet och jag blev satt i en soffa med alla runt omkring mig som tröstade när jag grät. Min mobil ringde om och om igen och jag såg att det var mamma, men jag orkade inte svara. Min kompis tog telefonen ur min hand och pratade med henne. Jag viftade med händerna och protesterade när hon ville prata med mig.
Nej det var inget jag orkade då, jag ville vara ifred. Genom min vän fick jag reda på att ett akutfall hade kommit in som behövde opereras. Han behövde därför min plats på intensivvårdsavdelningen där jag skulle ligga det första dygnet efter operationen.
Jag hade blivit varnad om att detta kunde hända innan, men jag trodde aldrig för mitt liv att det skulle hända just mig. Jag kan inte säga att jag var arg, operationen var bara framflyttad en vecka, men det var känslan av att ha väntat på något så länge som sedan inte blev av som gjorde mig ledsen.

 Senare under dagen hade jag accepterat situationen. Jag var fortfarande ledsen men jag höll känslorna inombords. Jag visste att jag skulle få min operation veckan därpå trots allt och det tröstade mig lite i alla fall.
Efter lunch var jag tvungen att åka in till Sahlgrenska eftersom jag hade en röntgentid. Jag tog med en vän från klassen för att slippa åka ensam. Det var med sorg i hjärtat jag klev in på sjukhuset som jag egentligen skulle skrivits in på samma kväll. Efter min röntgen frågade röntgensköterskan om jag skulle opereras. Jag förklarade då situationen att jag egentligen skulle opererats dagen därpå men att den blev inställd. Det var med mycket möda som jag höll inne tårarna när jag förklarade situationen.. Varje gång jag pratade om det kom alla känslor tillbaka.

 På bussen hem kunde jag tänka över hela situationen utan att vara lika ledsen som på morgonen när jag fick beskedet. Jag hade accepterat det på riktigt nu och såg fram emot bio under kvällen. När mamma ringde på mobilen visste jag att hon bara skulle beklaga sig ännu en gång om hur ledsen hon var. Men, där hade jag fel!

-Läkaren ringde här igen, dom har flyttat på killen och kan operera dig imorgon som det var sagt från början. Du ska vara inlagd om två timmar.

Den glädjen går inte att beskriva. Det var något som jag inte ens vågat drömma om. Jag slängde på luren och ringde upp min vän Emma som egentligen skulle sovit med mig på sjukhuset. Hon hade lektion och satt på högtalaren. Jag skrek vartannat skrattade fram att jag hade fått min operationstid trots allt. Flera i klassen hörde och alla var glada för min skull. Jag sprang hem och packade ihop det sista i väskan som redan stod färdigpackad på golvet.

Nu började äventyret.