Har inte haft tid att skriva så mycket om hur allt var eller liknande, så här tänkte jag nu skriva lite om hur allt var kvällen innan och morgonen innan jag sövdes. Jag vet inte vad jag skrivit innan och inte så jag kör på haha.

.

Jag och Julia var hemma hos mig innan vi åkte in till Sahlgrenska. Vi åt lite och jag packade det sista i min väska. Min mammas kille körde upp oss till Sahlgrenska ungefär kvart i 7 och vi tog den välkända hissen upp till avdelningen där vi båda har många minnen ifrån. När jag klev in i korridorerna så kände jag en enorm saknad efter min praktik. Jag ville också vara den som svarade på larm, eller fick hjälpa till med grejer. Istället var jag denna gång den som skulle skrivas in, och det var inte alls lika roligt.

.

Fick tag i en sköterska som jag kände lite från praktiken. Hon frågade lite undrandes vad jag gjorde där och jag förklarade att jag skulle skrivas in. 

- Ska du skrivas in?? frågade hon väldigt undrande.

- Ja tyvärr svarade jag. 

Fick då veta att jag skulle ligga på 12:1. I samma sekund som hon sa det så fick jag ångest inombords. Jag visste redan då att Julia kanske inte skulle få stanna hos mig, och jag visste att det låg helt åt andra hållet, det vill säga längst bort i den lååånga korridoren. På den sidan av korridoren ligger det oftast bara tumörpatienter. Det vill säga patienter med cancer. Ryggsidan som det kallas måste varit full eftersom jag hamnade där borta.

.

Vi fick snällt traska bort till andra sidan korridoren där jag mötte ännu en sköterska som jag så väl kände igen. Tror dock inte hon kände igen mig lika väl. Min säng var inte iordninggjord så vi fick sätta oss i dagrummet och panika lite över att Julia kanske inte skulle få stanna. Jag hade en stor klump i magen hela tiden. När sängen var färdigbäddat fick jag komma in och jag blev ändå lättad över att få sängen längst mot dörren. Då kunde jag ha överblick över vad som hände (Tjejen som vill ha koll på allt). Ute i korridoren såg jag en undersköterska som tog sig an mig och lärde mig väldigt mycket under min praktik. Att hon bara var två år äldre än mig gjorde att jag kanske tydde mig lite extra till henne. Jag satt i min säng bredvid Julia och jag sa att åh jag vill prata med henne! Två sekunder senare kliver hon in genom dörren för att prata lite, så snällt! 

.

Sköterskan kom och skulle prata lite som de alltid gör med nya patienter efter en stund sa jag lite ledsamt och försiktigt:

- Jag trodde inte jag skulle få sova ensam bara. 

- Ensam? här är du ju inte ensam sa hon och pekade på de andra två patienterna i rummet.

- Jo jag vet, men jag trodde kanske att hon skulle få sova med mig bara sa jag lite försiktigt, och pekade på Julia.

Efter det kom vi överens om att Julia skulle få sova på en extrasäng eftersom hon bodde så långt bort, och jag är evigt tacksam för att de var så snälla och fixade det. Inte för att jag inte hade klarat mig själv, men nu när vi hade bestämt och fixat hade det varit en väldig besvikelse om hon skulle få åka hem. 

 

Sköterskan frågade också om jag hade tagit blodproverna och eftersom jag hade tagit alla under inskrivningen samma dag skulle hon bara gå och kolla så att allt såg okej ut. När hon aldrig kom tillbaka frågade jag en undersköterska som hade hand om mig under förra operationen och som jag även hade lite kontakt med under praktiken, om hon kunde be henne att komma. När hon kom frågade hon om det var något jag ville veta och jag sa att jag gärna ville veta vad jag hade i HB. Lite skadad från min utbildning må jag säga. Fick ett helt papper med olika provsvar från de senaste gångerna jag tagit något, dvs även efter min förra operation. Det var roligt att se! Mitt Hb låg på 130 så det var väldigt skönt att veta vad man skulle jämföra med sen efteråt! (Normalt är ca 120-150). Jag förklarade också läget med katetern, att jag inte kunde ligga på bäcken eller liknande och hon förstod det. Hon sa att hon skulle anteckna att jag önskade kateter. Skönt. 

.

Vi fixade och grejade med sängen som skulle rullas in bredvid min. Den stack halvt ut i dörröppningen och sköterskan skojade om att de nog skulle behöva varna nattpersonalen så att de inte snubblade på sängen. Vi fick erbjudande om fika men ingen av oss var speciellt hungrig, så vi hoppade över det. Istället fick vi en kanna med juice som vi hade mellan oss om vi blev törstiga. Eftersom vi inte ville störa de andra två patienterna i rummet tog jag min sista descutandusch och gick sedan till dagrummet igen där vi kollade på tv och bara pratade. När klockan var ca 22 gick vi tillbaka till vårt rum och såg att nattpersonalen var ute för att hälsa på alla patienter, men än hade de inte nått vårt rum. Jag var väldigt kissnödig så jag passade på att gå på toa. Oturligt nog kom de till vårt rum just då, och där satt Julia i min patientskjorta som hon lånat att sova i, medans jag hade vanliga kläder på mig. Personalen trodde självklart att det var hon som var patienten eftersom jag inte var där, så de hälsa på henne hörde jag genom dörren till toaletten på andra sidan korridoren. 

.

När jag väl var tillbaka i min säng fick de hälsat på den riktiga patienten och nattsköterskan som var en man jag sett många gånger under min praktik kände inte riktigt igen mig. Berättade att jag hade haft praktik där och han skyllde på att han nog måste vart riktigt trött när vi sågs då ;)

De hängde in svält skyltar på alla våra sängar (Vi tre patienter vill säga) och de hängde även en på sängen bredvid min där patienten inte var. Alla trodde att hon var på toa, men ju längre tiden gick ju mer började alla att fundera. Speciellt jag och Julia som var rädda att hon hade gått för att vi pratade för högt eller för mycket. Under kvällens gång kikade nattpersonalen in med ficklampa för att kolla om hon kommit tillbaka och jag hörde hur de mumlade om hur konstigt det var där ute i korridoren. 

 

Jag var piggare än någonsin och hade inte ro att somna. Jag kan inte säga att jag var nervös eller orolig, men lite spänd inför vad som skulle hända var jag. Allt var så mycket lugnare nu på något vis, jag visste redan hur allt gick till och det lugnade mig. Att ha gjort min praktik där och lärt mig ännu mer lugnade mig än mer. 
Julia sov, eller åtminstonde försökte sova, och det var skönt för min del för jag ville inte att hon skulle vara trött när hon skulle till skolan nästa dag. Efter många om och men bestämde hon sig för att hoppa över första lektionen för att kunna följa med mig in i operationssalen. Det var nog väldigt lugnande för henne att få se, och veta hur allt faktiskt såg ut när hon själv gick igenom det. 
.

Under natten sov jag från och till. De hade tidigare under kvällen sagt att jag ännu inte hade någon operationstid på morgonen men att första operationerna låg senare under onsdagar eftersom läkarna hade rond först eller något liknande. Första op var 08:30 och jag visste att jag var först på turlistan så vi kunde slappna av och veta att jag inte skulle upp lika tidigt. Förra gången hade jag tid 2 minuter i 7 (konstiga tider det där). Gick på toa en gång under natten och hörde då hur de fortfarande diskuterade patientern som var försvunnen. Jag hade ett draglakan i sängen med plast under och hela det hade skrynklat sig och blivit en boll, så jag blev så irriterad så jag ryckte bort hela den. Haha stackars Julia vaknade varje gång jag höll på och grejade. Därefter var det jJulias tur att gå på toa och hon rev ner handspriten som hängde längst ner på sängen, och jag kunde knappt hålla mig för skratt där mitt i natten, haha. 

.

På morgonen vaknade jag av att nattsköterskan stog och pratade med patienten på andra sidan rummet. Jag hade lyckats sova ganska bra under morgontimmarna ändå. Längst ner i min säng låg en operationsskjorta och ett par snygga trosor. Efter ett tag kom en annan sköterska in till den andra patienten och henne kände jag väldigt väl från min praktik då hon hjälpte mig väldigt mycket och lärde mig en hel del! Hälsade på henne och hon kollade lite förvånat innan hon såg att det var jag. Pratade lite med henne, och även Julia kunde prata lite med henne eftersom hon hade haft hand om henne med under hennes senaste operation som då bara var för 4 veckor sedan. Under natten kom jag på att jag inte hade fått något Id band på armen så jag bad om ett sådant också. Även en annan sköterska var i rummet hos den andra patienten och honom hälsade jag också på. Det var så roligt att se alla, men ändå så tråkigt att behöva sitta i en säng istället för personalrummet så att säga haha. Jag kände hela tiden att jag verkligen verkligen ville jobba istället för att vara patient. Det rakt ut sagt SÖG att vara patient igen efter att ha upplevt sjukvården från andra sidan. Låg invirad i min filt en stund i väntan på att få komma ner till Pre-op.

.

Bytte om till mina op kläder samtidigt som sköterskan kom och skulle köra ner mig till op. Hon var ensam om att köra sängen, så jag kunde inte låta bli att hjälpa till att trycka på knappar och allt möjligt som jag alltid gjorde när jag själv körde säng, allt för att underlätta för henne. Hon skrattade åt mig ett par gånger, och vid en smal dörr där det är svårt att komma igenom satt jag mig upp och hjälpte till att putta igenom sängen. Där satt jag så fint med en skjorta som är helt öppen i ryggen och hon sa :

- Oj nu fick jag se ditt ärr också, det har jag aldrig gjort innan! 

Och det är ju sant, under min praktik hade jag alltid jobbkläder så något ärr syntes inte då. 

.

Nere på pre-op rapporterade sköterskan om att jag önskade att ha kateter och det skulle de fixa. Samtidigt såg jag hur två sköterskor från avdelningen lämnade av en annan patient, och den ena av sköterskorna hade jag pratat ganska mycket med eftersom hon var ganska ung och ny på jobbet när jag började som praktikant. Hon vinkade och efter att ha lämnat av sin patient kom hon förbi och kollade hur det var med mig. Hon sa att hon skulle jobba till helgen och att vi kanske skulle ses då! Jag finner inte ord för hur lugnande det var att känna alla lite. 
.
Julia stod vid min sida hela tiden medan en äldre man tog hand om mig och satte nål osv. Vid ett tillfälle tog vi ett par bilder och då sa han barskt till att det var sista bilden för det var förbjudet att ta bilder där nere. Jag blev lite sur, för jag har tagit bilder där förr och ingen har någonsin sagt något om det innan. Vi fick ett par bilder iallafall så det gjorde inte så mycket. Han förklarade också att han inte var så sur som han lät haha, så det var ju skönt. Fick ett varmt täcke och där började jag svettas, precis som sist. Usch vad hemskt, jag som alltid är varm av mig. Därefter fick jag en mycket tjusig grön mössa. En likadan som jag hade på mig när jag var med på operation på min praktik. Hade hoppats på att de skulle glömma den, för det gjorde de förra gången jag skulle opereras.

Min riktiga narkossköterska kom och hälsade efter att jag fått min pvk i armen. Det var hon som skulle ta hand om mig under operationen. Hon fick höra att jag skulle ha kateter och det skulle hon fixa sa hon. Därefter skulle jag rullas in till operationssalen och de stannade till för att jag skulle säga hejdå till Julia. Jag blev lite rädd (ännu en gång) att hon skulle få gå. Frågade lite försiktigt om hon kunde få följa med in, och om jag var säker på att jag ville det, då kunde hon få det om hon tog på sig de gröna kläderna. Puh. 

 

Inne i Op salen var allt sig likt. Sköterskor och undersköterskor hälsade på mig när jag kom och narkossköterskan förklarade att här var Julia och Julia. Haha lite roligt. Fick lite peeling där elektroderna skulle sitta och sedan kunde jag se både puls och hjärtslag på en tv skärm uppe i taket i ena hörnet. De pratade om att narkosläkaren var inne i en annan sal, och jag tänkte att jag kanske skulle få vänta en stund. De nämnde ytterligare igen katetern och sa sedan att de kanske skulle dra ut den efter op, men då protesterade jag. Det var ju det som var hela grejen, att den skulle sitta kvar.Då förstod de och de skulle låta den sitta.