En fjärde operation

Glömde helt av att uppdatera här efter mitt läkarbesök den 9 september.
Klistrar in texten jag skrev på min andra blogg. 

Vad ska jag säga? Finner inte ens några ord just nu. Visst har jag känt att ryggen blivit lite sned igen men aldrig hade jag kunnat tro att jag har blivit lika sned (nästan iallafall) som jag var innan min första steloperation. Tillbaka på ruta ett... 

Eftersom min rygg redan är stelopererad är det inte bara att göra om det igen utan då skulle man behöva kapa av ryggen helt vilket medför risker för ryggmärgsskador som man inte vill ta. Mellan två kotor har inte benet de la i under steloperationen läkt vad det ser ut som, så det är det som min läkare tror gör ont. Det var även det som de hittade under förra operationen, Därför ska man sätta in stag över dom få kotorna och hoppas på att det även rätar upp kröken lite. Mitt andra stora problem är min revbenspuckel bak på höger sida vilket orsakar smärta när jag sitter lutad mot stolar osv. Därför ska de under operationen även göra en revbensplastik där de kapar alla revben och förkortar dom innan de sätts ihop igen. Ouch. 

Såå efter praktiken som är slut i början av november ska jag alltså operera min rygg för fjärde gången på 2,5 år. Eventuellt får det bli i december om jag har mycket att göra i skolan. Vill verkligen verkligen inte behöva genomgå denna smärta igen men jag kan inte leva som jag gör idag. 

Nu till det värsta. En sjukskrivning på tre månader... Hoppas dock att det bara gäller jobb och inte skola. Men hur ska jag klara mig... Har massa utgifter varje månad och att inte få jobba på tre månader kommer att bli tufft. Och att dessutom ha heltidsstudier i skolan med en opererar rygg med läkningstid på minst 3 månader är inte heller lätt. 
Mycket oro och ångest över hela situationen. 



Min bröstkorg är helt skev som ni ser på bilden ovan. 

Smärta och återbesök på Sahlgrenska

Jaa vad ska man säga. Jag har inte uppdaterat här på evigheters evigheter. Det finns dagar då jag haft massvis i huvudet som jag vill skriva av mig, men sen har allt bara känts för jobbigt och jag har ångrat mig. Har inte velat blogga när jag inte haft något bra att skriva. 
 
De allra flesta tror att jag mår kanon, ser mig som återställd igen och skymtar inga tecken på fel på mig nu. Vet ni varför? För jag har blivit en expert på att dölja hur jag känner. Vill inte ha medlidande kommentarer från arbetskamrater eller människor i min omgivning som därpå ska säga att jag inte bör göra ditt eller datt. Jag vill kunna bestämma över mig själv, och därav har jag inte talat om för många att jag faktiskt har ont i ryggen. Grymt ont i ryggen till och med. 
 
Ni som gjort en steloperation minns smärtan man hade efter operationen. Att man hade svårt att vända sig i sängen i upp till en månad efter operationen och att det var jobbigt med det mesta. Så har jag det nu, tre månader efter min tredje operation som räknades som "den minsta". Jag mår sååå mycket sämre nu än jag gjorde en månad efter min steloperation, och det enda jag gjort är att plocka ut mina stag. 
 
Jag ångrar min tredje operation så fruktansvärt mycket. Får man säga så? Jo, jag bestämmer att jag får göra det för det här är min blogg. Jag ångrar den så sjukt mycket. Önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och få den ogjord. Hade hellre levt med en lös skruv än att ha det såhär. Då var smärtan iallafall centrerad till en punkt i ryggen där det brände och skavde. Nu har jag smärta i hela ryggen som går som en stöt genom ryggraden och hugger.
 
Jag fungerar ganska normalt om dagarna. Jag kan gå till jobbet, göra de flesta av mina arbetssysslor (obs inte alla) och se glad ut. Jag kan vara social med mina vänner, parta om nätterna och ha kul precis som alla andra. Men, så kommer de där småsakerna i vardagen som gör mig påmind om att jag inte fungerar som jag ska.
Jag kan inte springa ett enda steg = Inte springa till bussen, inte springa och leka med barnen på jobbet.
Jag kan inte hoppa = Inte hoppa och leka med barnen på jobbet, inte hoppa ner från något jag ställt mig på eller satt mig på som är mer än några cm över marken.
Jag kan inte gå fort = garanterat missa bussen.
Och nu till det jobbigaste:
Jag kan inte vända mig i sängen på nätterna = Inte sovit en hel natt sedan innan jag opererade mig för tre månader sedan. Jag vaknar VARJE gång jag ska vända mig eller röra mig. Det hugger i ryggen av varenda liten rörelse och att ligga på sidan är värst. Jag är helt slut. 
Jag kan knappt ta mig upp ur sängen på morgonen.
Jag kan knappt ta mig upp ur soffan om jag har satt mig ned. 
 
I tre månader har jag levt såhär. Jag orkar inte mer. Har alltid haft en positiv inställning till min rygg och till alla problem men när jag gång på gång får nya problem så känner jag mig helt slut på insidan. Vill inte mer. Orkar inte mer. Har inte tid för detta. Jag var helt säker på att den tredje operationen skulle ge mig ett avslut på den här historien. En punkt i sista kapitlet. Men när den där punkten blev till ett nytt kapitel så vill jag nu bara ge upp. Kan man göra det? Nej just det. Jag är 20 år och har hela livet framför mig, ett liv som jag lagt upp så mycket planer för. Hur ska det gå om jag ger upp? Om två år är jag sjuksköterska och då måste jag vara bra i min rygg om jag ska kunna fullfölja min dröm och arbeta som detta och även att kunna läsa vidare till ambulanssjuksköterska. Hur ska jag klara det om jag inte ens kan ta mig upp ur sängen på morgonen? 
 
Har varit helt gråtfärdig hela veckan. Gråtit på tåget, gråtit när jag legat hemma i soffan och gråtit när jag vaknat på morgonen. Har inte kunnat hejda de där tårarna som bara kommer så plötsligt. Det är först nu jag inser att det faktiskt har tagit hårt på mig på riktigt. Något jag aldrig trodde att något kunnat göra på mig, har aldrig trott att jag är en människa som kan bli deprimerad över något. 
 
 
Igår var jag på mitt första återbesök hos Rune sedan operationen. Jag har aldrig mått så dåligt inför ett läkarbesök och jag har aldrig någonin varit så nervös. Jag hade laddat upp med min bonusmamma som sällskap, kände inte att jag fixade det här själv. Kände mig som världens mest jobbiga patient som aldrig blir nöjd, alltid ska hitta nya problem. 
Till min stora besvikelse var ingen röntgen inbokad. Mycket konstigt om ni frågar mig då det för mig är en självklarhet att kolla om ryggen fortfarande har hållt sig rak utan stagen. Menmen, jag är inte läkare, bara patient. Fick pratat med Rune om mina problem men är osäker på om han hängde med på allt. Det där med att jag faktiskt mådde bra med stagen egentligen om det inte vore för att skruvarna gjort ont, vet inte om det gick in. Men iallafall. Fick hålla emot de förbaskade tårarna under hela samtalet för att jag var så ledsen över hela situationen. Visa ryggen, känna på ryggen och prata. Visst kunde han hålla med om att min rygg blivit lite mer sned än vad man brukar bli ja. 
Han lovade mig att han skulle hjälpa mig med min smärta, men först skulle vi ta reda på varför jag har så ont. Därför bokade han in en CT som jag får göra någon gång i Augusti och eftersom Rune då har semester får jag träffa läkaren som tog bort mitt stag nu i april, Voitec. Jag känner ett mycket mycket större förtroende för Rune så vi får se hur jag gör, om jag kanske ändå väntar på att han kommer tillbaka från semstern. 
 
Inför varje läkarbesök är jag oerhört skeptisk till om jag faktiskt kommer bli trodd, om jag kommer att få någon hjälp. Rune visar sig vara min hjälte varje gång. Efter igår är det inga tvivel, han är den bästa läkaren man kan tänka sig! Även om han avbryter mig mitt i meningarna eller inte lyssnar färdigt på vad jag har att säga så är han världens bästa. (och eftersom jag vet att du läser ibland Rune, så tack tack tack för all den hjälp jag får). När jag sa att jag kände mig fruktansvärt jobbig som kom med mina problem en fjärde gång så avbröt han mig och sa att jag inte alls skulle tänka så och att de var där för att hjälpa mig. Han sa att på det stället kunde de göra en hel del så något skulle han allt kunna göra åt mina problem. Men först, ta reda på varför jag har ont. Han sa att det skulle kunna vara något med benläkningen i lederna (mellan kotorna) men att det kanske inte var jättetroligt, men det ser man på Ct:n. Jag sa också att jag hade väldigt ont av puckeln när jag satt länge tex åkte bil eller flyg osv och då sa han att om det fortfarande var ett problem om 4-5 år så kunde han göra en revbensplastik. Eftersom jag bara fick alvedon utskrivet på vårdcentralen (snåljåpar) så skulle han skriva ut tradolan som jag haft tidigare. Det är ungefär likvärdigt med citodon. Innan jag gick så skakade vi hand och jag fick en liten kram med orden om att det skulle bli bra. Det värmde hela mig och det fick mig på något vis att se lite ljusare på framtiden. Världens bästa Rune. 
 
 
 
 
 
 
 

Stockholm

Här sitter vi, tillsammans på ett café i Stockholm och fikar, pratar och halvt om halvt avlider av trötthet. 
3 dagar tillsammans, kan inte bli bättre! 




Tid för återbesök

Har fått en tid för återbesök den 1 Juli men tyvärr är jag i Cypern då så jag måste boka om den (om jag lyckas komma fram någon gång när det är telefontid haha). Det ska bli skönt att få komma och prata med Rune och se vad jag kan göra åt smärtan i ryggen. Vill kunna sova utan att ha så ont. Att jag inte kan springa eller hoppa är också ett problem men kanske inget som stör mig lika mycket som att jag inte kan sova. 
 
Vi får se vi får se. 

Onda nätter

Dagarna funkar fint nu för tiden men nätterna är desto värre! Kan inte vända mig utan att det gör sjukt ont och det tar mycket på nattsömnen att vakna hela tiden för att man har ont! Förstår inte varför jag får så ont av att ligga ner... 

Annars är det som sagt bra! I fredags fick jag sommarlov och någon dag innan det var jag på Liseberg med jobbet och åkte lite saker. Kände av ryggen lite efter Helix och atmosfear och vid slutet av kvällen gjorde det riktigt ont, men det gick över efter en natts vila! Igår var jag och gick blodomloppet med jobbet också. 5 km i väldigt rask takt, och det gick finemang! Springa kan jag inte för varje steg blir som en duns i ryggen men att gå fort går jättebra! Träffade där även de Goa sjukgymnasterna bogdanca och Lotte som jobbar på Sahlgrenska. Så roligt att få se dom någon gång när man inte ligger i en säng nyopererad och lipar värre än en 5åring! Så söta så! 

En bild från vår lilla sommarlovsavslutning med klassen! 


Jag mår mycket bättre!

Jag mår så mycket bättre nu! Inte för att jag ätit alvedon utan för att revbenet inte gör liika ont längre och musklerna i ryggen är mycket bättre. Nu har jag bara ont på natten vilket är väldigt skönt! Eller skönt är det ju inte men så mycket bättre! 

På praktiken i torsdags var det väldigt tufft då man i princip inte får sitta en sekund. Redan vid 18:00 var ryggen helt slut och jag skulle sluta kl 22.  Klarade mig hyfsat bra och fick gå hem strax innan 21, skönt! Idag är det dags för praktik igen men nu mår jag redan bättre än i torsdags så jag hoppas att det ska gå ännu bättre idag! 

Bad Therese ta kort på ärret igår, inte världens bästa men här är några. Mitt nya ärr är väldigt smalt, det är mest det gamla som syns tycker jag själv! 




Vårdcentralen i ett nötskal

Åkte till vårdcentralen igår för att få hjälp med smärtan. Har som sagt precis lyckats vänja mig av vid morfinet och vill inte återgå till det, men jag har för ont för att inte ha något. Har ätit panodil morgon och kväll, men det har inte heller hjälpt mig något. Jag går fortfarande till vårdcentralen där jag bodde förut, så nu måste jag åka från ena änden av göteborg till den andra. Väl där fick jag vänta jättelänge eftersom det var mycket folk på drop in. Eftersom jag fyllt 20 får jag betala 100 spänn varje gång jag går dit och sist fick jag betala 150 bara för att få såret omlagt också. Jisses. Det är inte så mycket men går man dit ofta blir det det. 
 
Jag berättade för sjuksköterskan i receptionen att jag hade opererat ryggen för 4 veckor sedan men fortfarande hade smärtor och ville få ny medicin utskriven. Hon såg lite tvekande ut och frågade, så du har fortfarande ont? EH ja, annars hade jag inte vart här haha. Skolios? Frågade hon sedan, och sen förstod hon, det var inte bara en liten diskbråckoperation haha. 
 
När jag fick träffa läkaren efter sisådär 100 år i väntrummet berättade jag att jag hade ont men inte ville äta så starka tabletter som oxycontin och oxynorm. Han tyckte att det var klokt, tacktack. Jag berättade om mitt revben som är det som gör mest ont nu även om ryggen också smärtar väldigt mycket. Han lyssnade på lungor och klämde och jag berättade att jag hade svårt att åka bil/buss, nysa, hosta osv. Han trodde att jag fått en spricka i revbenet som skulle läka ut på ca 4-6 veckor så nu är det bara att vänta. Han kunde inte säga helt klart vart det kom ifrån men antagligen har jag nyst mig till en spricka eller hostat sönder det då jag hade väldig hosta den första veckan efter operationen och var väldigt slemmig i lungorna. Så typiskt, att det inte räcker med ont i ryggen haha. 
 
Såå till smärtlindring då. Alvedon på burk. Tack för den! Fick också naproxen mot inflammation om det skulle vara det, men allt det hade jag kunnat köpa själv på apoteket! Alvedon hjälper mig inte speciellt mycket, har redan ätit det under hela den här tiden. Jag frågade om tradolan som jag fick utskrivet från vårdcentralen efter första operationen, men det sa han att man helst undviker att skriva ut nuförtiden. Jahopp. Tack för alvedonen och att mina pengar gick till ingenting. Hem igen och knappt kunna vända mig i sängen för att det gör så ont... 

Nää vad det gör ont

Revbenen på vänster sida i midjan dödar mig. Det gör så jäkla ont, hugger så fort jag rör mig. Råkar som vanligt att nysa ca 5 gånger om dagen och det finns inget värre. Seriöst, det är det mest smärtsamma jag kan komma på just nu. Tappar andan vid varje hugg. Får ångest av att veta att jag ska åka bil eller buss. Imorse när jag åkte till skolan ville jag bara gråta, bussen skumpar och guppar varje sekund för göteborgs vägar är inte så jämna vill jag lova, det känner jag av nu. Satt och höll andan så mycket jag kunde för att försöka dämpa smärtan, men förgäves. Det gör lika ont ändå. 
 
Imorgon ska jag åka till vårdcentralen och be om att få citodon eller tradolan utskrivet. Jag vill inte börja med oxycontinet igen, vill inte äta så starka tabletter om jag inte absolut måste. Ahhh. På torsdag ska jag till praktiken igen då jag har ett par dagar att ta igen för att få godkänt inför sommaren. Hoppas att ryggen är med mig då. 
 
Idag hade vi ergonomilektion i skolan med sjukgymnaststudenter och skulle lära oss att få lyfta och arbeta rätt. Jag kan ju säga såhär, jag var inte med på mycket utan fick istället vara patient. Där hade dom allt en riktig patient att vara rädda om och öva på, istället för att ha en frisk person som ska agera patient och inte säger till när det eventuellt gör ont! 

Fy bubblan

Vad jag är otålig nu! Känns som om ryggen aldrig blir bättre! Förväntade mig inte alls att ha ont såhär länge då jag vid förra operationen var näst intill fullt återställd efter 3 veckor. Nu har det gått 3,5 veckor och jag är låååångt ifrån återställd. Har smärtor i ryggen som gör att jag bara vill ligga på rygg och vila mest hela dagen egentligen. Men, det är okej för mig! Det värsta är den fruktansvärda smärta jag har vid revbenen längst ned i vänster midja. Att nysa nu är det mest smärtsamma jag upplevt på länge. Det känns som hela revbenen ska sprängas när jag nyser så ont gör det. Att hosta, skratta, åka bil eller böja mig är inte heller på tal om. Har gått och väntat på att det ska gå över i evigheter nu men det blir bara värre och värre. Gårdagen var den värsta dagen på länge. Är lite känslig för pollen så jag nös ett antal gånger under dagen och det var det värsta på länge. Jag är så fruktansvärt rädd för att nysa att jag nästan vill gömma mig någonstans när jag känner att en nys är på G. Försöker hålla runt revbenen men det blir bara en väääääldigt smärtsam explosion i sidan som gör att jag knappt kan gå i ett par minuter efter. Det är hemskt att inte kunna dra djupa andetag eller leva normalt. Kan inte böja mig utan att det gör såå ont i sidan, inte ta mig upp från golvet och inte bära något. Uff. 
 
Men ja. Förutom det går det väl bra! I torsdags slutade jag med oxycontinet och allt som har med tabletter att göra! Sedan dess har jag haft en oerhört jobbig abstinens. Det kryper i kroppen, jag har svårt att sitta still och jag kan knappt sova på nätterna då jag inte kan ligga stilla utan att det vrider sig i hela magen. Fruktansvärt det här. Nu vill jag ha tillbaka mitt vanliga liv tack! Nu med en gång hade vart fint. 
 
ps. Hatar min puckel som kommit tillbaka. 
 
Nä måste bara slänga in att allt inte är negativt. Det är oehört skönt att inte ha någon smärta från skruvar. Inget som bränner, kliar och river på insidan! 

Försäkringsbolaget kickar in

I veckan fick jag 1000 kr insatta för att jag legat inne på sahlgrenska i 4 dagar. Alltid skönt med lite ersättning men nu väntar jag på att det ska gå ett år så att jag kan få ersättning för mitt ärr också. 
 
Jag är idag 3 veckor post op och jag har fortfarande väldigt ont. Står fortfarande på oxycontin och jag vill verkligen sluta med dom innan jag hinner bli beroende. Vid förra op åkte jag till indien vid det här laget, utan några som helst tabletter eller ont i ryggen. Önskar att det var likadant nu. Jag vill ha tillbaka mitt liv där jag kan röra mig hur jag vill och sova en hel natt utan att vakna varje gång jag ska vända mig för att det gör så ont. 
 
Jag antar att jag har så ont för att min rygg som har blivit lite sned igen drar i musklerna som inte längre är vana vid det läget. Samma som jag hade vid första operationen när musklerna drogs åt andra hållet när ryggen rätade på sig. Mest ont har jag i musklerna kring midjan, speciellt vänster som är den som är indragen. Där gör det ont hela tiden. Har svårt att sova på vänster sida också, vet inte varför men det känns som något trycks ihop i midjan när jag ligger på den sidan då midjan är indragen där och plattas ut när jag ligger på den. Svårt att förklara haha. 
 
Här är en bild på hur det ser ut nu när jag är helt avslappnad. 
 
 
För tre veckor sedan (innan op) var jag istället liiite sned åt andra hållet. Det gick fort!

Hejsan hoppsan!

Jag är kass på att uppdatera, förlåt mig. Det är mycket nu med skolan och jag har börjat gå tillbaka till jobbet lite smått. 
 
Jag känner mig mycket bättre nu och det går framåt, men än har jag väldigt ont och det är jobbigt att inte kunna leva normalt. Får trösta mig med att det faktiskt bara gått 15 dagar sedan op. Har fortfarande väldigt ont på nätterna och vaknar ofta när jag vänder mig eller liknande. 
 
Igår tänkte jag försöka sluta med oxycontinet men bestämde mig ändå för att ta en på morgonen. Sedan åkte jag till jobbet för att vara med på ett möte och sen lägga mitt schema inför sommaren. Det tog lite fler timmar än beräknat så jag var borta i 7 timmar och hade glömt min oxynorm hemma. Jisses vad ont i ryggen jag hade när jag skulle hem, kunde inte ens gå förbi affären och handla utan var tvungen att bara ta mig hem så fort som möjligt och lägga mig i sängen och ta en oxynorm. Usch. Jag tror att jag kan leva som vanligt tills jag märker att ryggen faktiskt inte alls mår så bra som man vill att den ska göra. Jag längtar något fruktansvärt efter att få tillbaka mitt liv och leva utan smärta som hindrar mig från att tex sätta mig upp i sängen eller slänga mig i soffan. Jag vill må bra nu med detsamma! Dåligt tålamod hejhej. 
 
Det värsta av allt är att jag är sned igen. Det gick så fort med allt. Axlarna är ojämna, midjan är indragen och puckeln är större. Framförallt känns ryggen ostabil och jag säckar ihop mer än jag gjorde när jag hade mitt stag. Rune sa att jag skulle vara lika stel som innan men jag upplever att jag sjunker ihop mycket mer när jag sitter osv. Varför är det så? Vill inte att det ska bli snett, jag är så ledsen över det. Jag trivdes så bra med min opererade rygg egentligen, ville verkligen ha det så men smärtan kom ivägen! Dumma dumma stag. Min rygg var fin, min kropp var symmetrisk och ryggen kändes stadig och stabil. Nu känns alltbara så löst och konstigt.
 
Ska ta en bild någon dag och visa er! 
 
Nu får jag återgå till min läkemedelsberäkning. Ingen ro och ingen vila. Tenta imorgon och grupparbete på det som ska göras tills på måndag. Jisses flickor och pojkar, börja inte läsa till sjuksköterska! Haha eller jo, gör det, det är världens bästa yrke men Göteborgs universitet har galet hög nivå.

Operationsberättelsen

Här är operationsberättelsen som jag fick kämpa för att ens få utskriven denna gång! Knasigt. 




Det går framåt!

Idag har magen kommit igång efter en rejäl dunderkur a la Julia och Julia igår. Julia Karlsson kom förbi och hjälpte mig att dra igång magen. Vi köpte att laxerande som fanns på Apoteket samt röjde loss bland mathyllorna på Ica så magen kunde inte stå emot allt jag proppade i mig igår, skönt! 

Idag har jag kört bil för första gången efter operationen och jag har även testat på att jobba. Nu kanske no tycker att jag är knäpp men jag valde att jobba idag för att det är en lugn "helg" på mitt jobb med barn som inte kräver lyft eller hjälp på det viset. Det jag gjort är alltså sånt jag ändå gör hemma som att fixa mat och sitta i soffan och kolla på tv mm. Jobbet på sjukhuset får vänta däremot för än är jag inte på banan det känner jag! 

Barnen har varit så snälla mot mig idag och varit så försiktiga. Sagt till mig att dom fixar diskmaskinen så att jag slipper böja mig mm, så himla gulligt. 

Imorse när jag duschade rann det in massa vatten så Camilla fick snällt hjälpa mig att byta när jag kom till jobbet. Nu hoppas jag att det inte ska läcka något mer innan onsdag då jag planerar att ta bort förbandet, för nu har jag inget mer hemma. 

Imorse när jag vaknade kände jag mig så himla mycket bättre än tidigare dagar så jag halverade min oxycontin-dos som är det långtidsverkande morfinet som jag tar morgon och kväll. Vid lunch kände jag att det inte var någon bra idé då jag hade väldigt ont så nu till kvällen gick jag tillbaka till min gamla dos. Får försöka igen någon annan dag. Längtar tills jag kan leva normalt igen utan denna smärtan. Jag får stå ut en vecka till så ska det nog vara bra sen. Jag utgår mycket från förra operationen som var lika dan men jag känner av att dom vart inne och gjort om steloperationen mellan två kotor för det värker extra mycket där nere. Kanske kommer jag ja lite mer ont pga det nu en tid, jag vet inte. 

Imorgon när jag slutar jobbet (jobbar dygn så går av halv 9 imorgon bitti) ska mina kollegor från sjukhuset komma och hälsa på mig. Det ska bli himla kul att få träffa dom igen, jag saknar dom så mycket och saknar att jobba! 

På måndag har jag tenta inne i stan. Den är ca 1-2 timmar lång och jag hoppas att ryggen ska vara med mig den dagen så att jag orkar sitta så länge! Håll tummarna för det och för ett bra resultat kära vänner för klarar jag inte denna tentan får jag inte fortsätta till hösten! :( 

Nu ska jag gå och fixa lite tvätt och sen försöka sova lite om barnen håller sig lugna och sover. Uppdaterar mer en annan dag! 

Såromläggning

Idag har jag varit på vårdcentralen och lagt om mitt sår. Bad även om att få träffa läkare då jag bara fick 14 st oxynorm utskrivna och jag äter ca 6 om dagen för att kunna vara uppe, så dom hade ju inte räckt långt! Dessutom har jag känt på mig att jag haft urinvägsinfektion då det gjort ont när jag kissat och mycket riktigt var det så när vi tog en urinsticka! 

Såret såg iallafall fint ut och det enda som syns nu är det gamla ärret. Där som vart inne nu syns bara som ett tunnt tunnt streck i det gamla ärret, men det kommer att dra ut sig snart även om det är väldigt fint nu! Det är väldigt stor skillnad på hur det ser ut denna gången då de inte skurit bort något alls av det gamla ärret som de gjorde vid förra operationen. 

Här är en bild från förra operationen hur mitt ärr såg ut då två veckor post op med bara några små antydningar kvar av det gamla ärret.

Och så här ser det ut denna gång en vecka post op. 



Man får titta riktigt noga om man ska se det nya ärret. 

Problem nummer 1 är väl just nu egentligen att min mage inte kommit igång. Läkaren gav mig order om att fortsätta med lactulose som jag äntligen fick köpt igår när Apoteket öppnade efter påskhelgens alla röda dagar. Om det inte kommer igång snarast bad han mig ringa tillbaka till avdelningen där jag opererades för att höra med som vad vi skulle göra, men det vill jag inte behöva så nu hoppas jag verkligen att den ska komma igång för nu är jag inne på dag 8 men förstoppning och magen är full. Kan inte längre äta och jag går runt men konstant illamående. 
Om dom bara hade skickat med lite laxantia hem hade det inte behövt bra såhär... 


Jobbigt

Idag har varit en fortsatt jobbig dag då jag haft svårt att kissa. Magen ska vi inte tala om heller för den står helt stilla och ingenting har jag fått från sjukhuset för den trots stora mängder morfin preparat som förstoppar magen. Är besviken på allt. Kan varken kissa eller sköta magen och inte heller äta men ändå skickas jag hem fortare än kvickt att klara mig själv. Hade velat ha råd och tips på hur jag ska fixa det här men ingenting. 

Har gråtit en del i ren panik idag då jag inte kunnat kissa. Det är en hemsk känsla att vara kissnödig men det kommer inte en droppe. Svårt att slappna av och tänka på annat då. 

Imorgon ska jag hem till min lägenhet och stå på egna ben. Har blivit väl omhändertagen här hos pappa och imorse fick jag hjälp att komma ur sängen och så på morgonen då jag hade så ont efter natten och efter lunch fick jag hjälp att tvätta håret. Så skönt! 

Imorgon bär det dock hem för då ska jag äntligen få träffa Carin igen. Hon har varit bortrest hela veckan så nu är hon hemma och kan pyssla om mig.  

 Har en känsla av att jag tappar vikt trots att all mat samlas inom mig... 


Hem

Igår (påskafton) fick jag åka hem. Kunde inte kissa på hela morgonen men det var inger som oroade läkaren ändå utan han sa att om jag inte hade behövt blivit rikad hittils skulle jag inte behöva bli det heller. Tänkte visar tänk del sig själv men kunde inte säga något. Tråkigt när sjuksköterskan stod bredvid och snart jag hadw lyckats kissa ordentligt när jag inte alls hade det, hade c 200-300 mö kvar i blåsan efter art ha vart på toa men ja. Hem skickade dom mig iallafall och ingen ens frågade hur jag bodde. 

Bor ju själv med min styster men hon är borta hela helgen så henne kan jag inte då någon hjälp av så det blev till att pappa som bor två timmar bort fick komma och hjälpa hämta mig. Fick åka förbi mitt jobb också och hämta ett glidlakan eftersom inte arbetsterapeuten arbetar på helger och kunde ge mig ett och det klarar jag mig inte utan! 

Är så drogad av mina mediciner att jag mest sover. Dom bäddade ner mig vid 7 igår för att jag somnade ifrån dom i soffan men sen vaknade jag till igen och var med resten av kvällen. Nu sitter jag vaken mitt i natten och har lite panik över att jag inte kan kissa. Vi bor mitt ute på landet och närmsta sjukhus är en timme bort vilket jag sa till läkaren igår men nej eftersom jag kunde kissa enligt honom var det inga problem så ni hoppas jah verkligen inte det. Börjar gråta snart av panik. 





Ajaj

Nätterna är jobbiga. Vaknade precis och hade superont i ryggen och benen som hade somnat pga hur jag låg. Fick ha hjälp för att komma upp på toa och väl där var det svårt att kissa. Vill inte ha det så hemma. Är så rädd för hur det kommer att gå hemma. Jag har inte ens ett glidlakan hemma, nu klarar jag knappt att vända mig med glidlakan, hur ska det här gå haha...

Det går bra nu!

Idag har varit mycket bättre än igår. Vaknade kl 4 inatt av att jag hade vänt mig på mage i sömnen och hade där med så ont så att jag knappt kunde komma åt att ringa på klockan. När dom fick upp mig på sängkanten hade jag så ont att jag inte kunde gå så de körde mig på en toastol till toaletten så att jag kunde kissa och jag satt och skakade som om jag frös ihjäl men egentligen var det bara för att jag hade så ont. 

Sedan gick förmiddagen bättre och Camilla som letat efter sushi i halva Göteborg kom förbi med några bitar vid 12-tiden. Vid 2 kom Emma och hälsade på mig och vid 3 kom saga så det var besökare på löpande band. Så himla kul att träffa saga men jag var så hög på morfin så jag vet inte hur rolig jag var på en skala. Höll på att somna ifrån henne tillslut så trött jag blev. Dumma medicin! 

När hon gått försökte de få i mig mat men jag vart så trött så de fick bädda ner mig så jag fick sova en stund innan jag kunde äta resten av sushin Camilla hade med sig. 

Under ronden sa läkaren att jah kunde stanna tills imorgon om jag inte ville åka hem idag, vilket han säkert tyckte egentligen men så blev det. Jag har haft lite svårt att kissa idag med men inte på samma nivå, mer att jag haft ca 100 ml kvar i blåsan när jag har kissat. 

Under kvällen kom Therese och hennes kompis så jag slängde mig i duschen och har fått en nu fläta av Linnea. Imorgon kommer jag att få åka hem och det känns faktiskt helt okej nu när jag känner att jag klarar mig ganska bra. Nu kan jag komma i och ur sängen själv och vända mig lite, lite hjälp behöver jag dock fortfarande på natten. 

Nu kan jag inte skriva mer för mina ögon stänger sig hela tiden så trött jag är. Skriver mer imorgon. 





Hemsk dag

Igår var en fruktansvärt hemsk dag. Soc knappt 30 min under hela natten för att jag hade så ont och att min rumsgranne låg och yrade och skrek i sömnen. 

På morgonen ville de dra katetern och jag var lite tveksam eftersom jag fortfarande inte kom upp själv men efter att läkaren bestämt det på ronden var jag ändå med på det så jag hade så ont av katetern. När de drog den kände jag mig lite kissnödig så antagligen hade den legat klämd lite för redan en timme senare var jag väldigt kissnödig och lyckades få hjälp dit. Två droppar sen var det stopp. Andreas min sjuksköterska och hans student tog han om mig hela dagen och dom sa att jag nog bara kände mig kissnödig pga irritation i blåsan efter katetern så jag tänkte inte mer på det. La mig i sängen igen och gick sedan tillbaka och testade igen. Två droppar sen stopp. Tog en bladder (ultraljud på urinblåsan) och såg att jag hade 400 ml i blåsan och vid så mycket brukar dom överväga att tappa blåsan (stoppa in en kateter och tömma ut urinen och sedan ta bort katetern igen). Fick panik eftersom det var så det blev för mig vid första op och jag har aldrig haft så ont som då. 

Det var helt omöjligt att slappna av med en rygg som värkte så jag kunde verkligen inte få ut något. Världens bäst undersköterska Suzanne vägrade ge sig och sa att nej vi ska inte tappa du ska klara det här! Fick gå till en toalett allra längst bort som ingen använder så att jag kunde känna att jag fick bra ifred och där satt jag under säkert två timmar sammanlagt och kämpade. Lyckades kissa lite efter att ha spolat magen med varmt vatten men när vi tog en bladder efter var det fortfarande över 500 i blåsan. 

Fina Ellinor skulle ha kommit och hälsat på mig men jag kunde verkligen inte ta emot besök. Camilla kom till mig som hon lovat och kom lugnt och sa när jag satt på toaletten att nu var hon här och jag skulle ta det bara lugnt och försöka kissa så väntade hon så länge det behövdes. Fick två stesolid för att slappna av och jisses vad däckad jag blev av det. Efter att Camilla sagt att hon fanns där ute så lyckades jag kissa och jag lyckades få ut nästan allt. SÅ skönt att jag lyckades för det var så himla nära att jag gav upp och lät sol tappa mig. Det hemska var att jag hade så ont i ryggen efter att ha sprungit på toa i flera timmar utan att få vila. Kunde knappt ta mig från toaletten och gick och hängde på ett gåbord för att ta mig fram till sängen igen. Världens finaste Sara från mottagningen kom in och tröstade mig när jag var ledsen, så gullig. 

Fick byta rum när kvällspersonalen gick på för jag stod inte ut med de två snurrtanterna på mitt rum som låg och yrade och la sig i allt jag sa med sköterskorna. Nu ligger jag alltså på en två-sal tills någon mer lägga in här är jag ensam på salen så det är så skönt! Jag och Camilla låg och spelade x-Box här igårkväll tills mina ögon gick i kors precis som dom gör när jag skriver detta. 








Jag lever och mår bra!

Orkar inte skriva allt för mycket nu men ska försöka uppdatera er lite. Fick komma ner till operation 08:40 imorse och sövdes 09:15. En jättetrevlig manlig narkossköterska var det! 
Talade om mycket noga att jag ville ha kateter och att skruvarna skulle sparas och det skulle han fixa! Dom skrattade gott åt mina blåmärken på armarna efter att jag och en kompis övat på att sätta nål på varandra. 

Sövningen gick bra och när jag vaknade talade de om att de hade ringt min arbetskamrat och att hon var påväg till uppvaket och då var jag fortfarande så borta att jag inte fick upp ögonen utan ropade bara att jag hade ont! Fick morfin och det blev lite bättre men jag kämpade för mitt liv för att få upp ögonen tills Camilla kom så att jag kunde prata med henne och inte vara så osocial. 
Lyckades slå upp ögonen när hon kom och då grät jag massa tills hon sa att om jag grät fick jag henne att gråta också så då lyckades jag skratta lite i allt elände och mest för att jag själv kände att jag var så groggy. Camilla hade 4 ögon så borta var jag haha. Kämpade för mitt liv för att hålla mig vaken trots att hon sa till mig att sova. Det är verkligen sjukt jobbigt att var så trött att man inte kan hålla ögonen öppna. 

Grät för minsta lilla gjorde jag också trots trevlig sköterska. Fick syn på min favorit från förra operationen, Morgan som var så snäll mot mig och hade hand om mig när jag vaknade efter förra op. Frågade om jag fick prata lite med honom och jajamen. Han kom inte riktigt ihåg mig men han tyckte nog att det var roligt att höra att jag uppskattade vad han gjort för mig då! 

Väl uppe på avdelningen började jag piggna till lite och Camilla satt med mig hela tiden. Mamma ringde och bråkade med mig som vanligt men orkade inte med henne. Till middagen fick jag sitta i sängen och äta med haklapp och jag har nog aldrig känt mig snyggare än då! Fick inte i mig mer än två makaroner men alltid något. Jag skulle bett Camilla ta kort haha. Till kvällsfikat satt jag uppe på sängkanten lite snabbt och åt en rostad macka. Kändes skönt att sitta lite. Bad om att få gå en sväng på kvällen när Camilla hade gått och det vart yrt men gick bra. Vände bara utanför dörren. När jag satt mig i sängen igen kände jag hur det rann något längs ryggen och då hade det börjat blöda från ryggen ner i trosorna haha. Mysigt! Så det blev bara till att duka upp för såromläggning och fixa det. Jag hade fått ett dåligt förband som inte ens var plastat så inte konstigt att det blödde igenom. 

Har mått helt okej bra idag men nu känns det lite värre. Brukar alltid må bra första dagen så blir det värre andra. Min rumskamrat är så hög på allt morfin att hon snackar goja hela tiden och till och med i sömnen fortsätter hon och ropar på mig. Suck. 

Jo förresten! Det var inte Rune som opererade mig utan voitec. Han kom till uppvaket när jag var lagom borta och talade om hur det hade gått vilket var väldigt skönt. Han sa att en skruv, skruv nummer två uppifrån var lös och att steloperationen inte riktigt läkt mellan kota 7 och 10 så att det gick att rucka på ryggraden där, den var alltså lite rörlig där så han fixade till och gjorde om det där! Jag VISSTE att något var fel. Skönt med bekräftelse och att jag faktiskt får bekräftat att det inte bara är något jag hittat på. Det var fel på ryggen inte på mig. Så skönt! 

 Uppdaterar mer imorgon! 






Här ligger jag

Skrevs in på Sahlgrenska idag kl 18 och jag hade min fina Camilla med mig till kl 8 och sen åkte hon hem och ska komma tillbaka imorgon när jag vaknat efter operationen. 

Trodde inte att jag skulle bli igenkänd här på avdelningen efter så lång till men den första undersköterskan som kom gav mig en kram och då kändes allt så mycket lättare. Jag ligger på en 4a sal och delar därför rum med 3 andra kvinnor. En är nere på op men de andra två är trevliga och den ena har jag suttit tillsammans med i dagrummet nu under kvällen och kollat på tv och pratat med. 

Det bästa är att min favvo-undersköterska Tobbe jobbar inatt så nu känns allt braa! Även om vi inte setts på två år kände han igen mig och han var lika trevlig som jag mindes honom, lovely. Jag tror inte att jag kommer att kunna sova så mycket inatt men vi får se. Är nervös och taggad på samma gång! Kl 7 imorgon är det dags. 

Här är en bild på mitt ärr som det ser ut idag. Vill kunna jämföra med efter!



Nervös?

Hade svårt att somna igår men vet inte om det berodde på nervositet eller något annat. När jag vaknade kl 06:00 trots min sovmorgon så kände jag nervositeten tydligt i maggropen. Idag läggs jag in på Sahlgrenska. Idag var sista dagen jag vaknade i min säng denna veckan. Surrealistiskt. 

Eftersom jag inte kunde sova mer hoppade jag upp och tog tag i min andra descutantvätt. Ska mysa ner mig i soffan idag och bara ta det lugnt och invänta kvällen då min arbetskamrat kommer och hämtar mig och kör in mig till Sahlgrenska. Packa är också ett måste, men frågan är vad jag ska ha med mig. Vi får se! 




Descutan

Nu har descutanduscharna börjat! Tog min första dubbeldusch nu ikväll och ska göra detsamma imorgon bitti och imorgon kväll på sjukhuset. Det är först nu det börjar kännas på riktigt. Jisses, om ett dygn ligger jag och sover i en säng på Sahlgrenska. 

En vecka

Nu är det bara en vecka kvar till operationen och det börjar märkas! Det är mycket att tänka på och mycket jag gör tänker jag är "sista gången innan operationen". Idag solade jag sista gången innan operationen, på lördag träffar jag kompisar sista gången innan operationen, på söndag jobbar jag sista gången innan operationen och på måndag går jag i skolan sista gången innan operationen (eftersom jag inte gärna går till skolan efter jag börjat med descutantvättarna. Svamparna ligger redo i min byrålåda och det känns overkligt att dom ska riva och skrubba min hud redan på måndag. 

Har även sagt till mitt ena jobb (på sjukhuset) att jag inte kommer att kunna jobba de närmsta veckorna då de annars ringer och smsar varje dag. Slipper gärna att bli jagad under de två första veckorna då jag ändå inte kan jobba. 

En vecka kommer gå fort. Jag är väldigt förväntansfull men inte det minsta nervös. Det enda som gör mig lite nervös är katetern (som vanligt). 

2 år

I Torsdags var det två år sedan jag stelopererade mig. Att det gått så himla lång tid har jag svårt att förstå! Jag kommer fortfarande ihåg allt som om det vore igår, verkligen. Känslan, smärtan, paniken, ångesten men också glädjen. Idag är det 11 dagar kvar till min tredje och sista operation. Känns skönt och tiden bara flyger förbi nu. Innan jag vet ordet av kommer jag att ligga i operationssalen och titta upp i några vänliga ögon tills jag somnar. Eller ja, först kommer jag att ha kontrollbehov gånger hundra och se till att de verkligen verkligen förstått att jag ska ha en kateter samt att jag vill behålla mina skruvar. Sen kan jag somna gott. 
 
Det är många gulliga som vill komma och hälsa på mig. Jag är så otroligt tacksam för det ska ni veta! Självklart är ni välkomna allihopa, men eftersom ni är så många som vill komma så får vi slåss lite om tiden eftersom jag bara ligger inne under 2-3 dagar haha. Min mamma kommer inte att vara med mig något som ni kanske förstår. Dock har jag en fantastiskt underbar vän/kollega som agerar min extramamma och kör in mig dagen innan samt kommer till mig när jag vaknat. Så otroligt glad och tacksam för att hon ställer upp och hjälper mig så mycket. Sen har jag min fina Janna och Magda som gärna ställer upp som min extra familj också <3 Ja ni är så fina allihopa. 
 
Många har undrar om jag är nervös, men faktiskt inte. Vill bara få det gjort och bli frisk så att jag kan komma tillbaka till skola och jobb så mycket som möjligt. Min underbara vän Carin ska bo hos mig efter operationen och ta hand om mig, skönt att ha en alldeles egen sjuksköterska haha! Hon kommer få stå ut med mycket gnäll och förhöra mig på tentor, men det blir bra det! 
 
Det enda jag är orolig för nu är att inte hinna göra färdigt min praktik innan. Jag har varit sjuk hela veckan i förkylning, halsfluss, öroninflammation och nackspärr så jag har missat 4 dagar på praktiken som jag måste ta igen samtidigt som jag har skola. Underbart...
Tur i oturen var ju att jag blev sjuk nu och inte nästa vecka!