Går du på Ale?? :-)

Svar:

Ja det gör jag haha! ;) Ska du börja där? :)

Ja idag var den omtalade vandringen i skogen. Klassen startade vandringen medans jag och en tjej i klassen som också är smått handikappad för tillfället, åkte bil med vår gympalärare till första stoppet. Där fick vi vandra med våra tunga ryggsäckar ca 1 km där vi stannade och väntade in resten av klassen. Där lagade vi mat i små kök eller vad man ska säga. Vi åkte sedan bil vidare till nästa ställe medans klassen vandrade och vi fick gå över träsk och allt möjligt för att komma dit. Fötterna plaskade och ryggen värkte när vi efter ca 20 minuters vandring kom fram till platsen där resten av klassen skulle spendera sin natt. Efter 1 timma där, kl 21:30 åkte jag och min vän hem eftersom ingen av oss klarar av att sova i en trähydda på några brädor haha. Där är alltså resten av klassen kvar medans jag ligger hemma med glidlakan och en skön säng.
Måste säga att det är otroligt tråkigt att inte kunna stanna med resten av klassen, man missar väldigt mycket kul och jag vet att klassen binder samman bättre vid sånna här grejer...

Men, man kan inte få allt här i världen tyvärr!
Såhär snygga var mina klasskompisar innan vandringens start! Taggade till tusen!

Uppdateringen var ju inte den bästa igår men har haft väldigt mycket att göra i helgen.

Tänkte iallafall berätta att jag var på Liseberg i lördags. Dock var jag duktig nog och åkte ingenting. För en gång skull var jag den där personen som stog och höll väskorna. Konstig känsla haha. Ville åka atmosfear igen eftersom jag älskade den förra året men mitt huvud har insett att jag måste ta det lugnt. 6-9 månader är det som gäller för Liseberg!

Tänkte också tatuera mig om två-tre år Mitt ärr är över hela ryggen men tänkte att längst uppe skulle vara som man drar upp en dragkedja fast den ska vara helt öppen. tror du det hade varit snyggt? :)

Svar:

Det låter jättehäftigt! :) Coolt med lite annorlunda tatueringar !

Jag och Emma blev avsläppta i Sahlgrenskas parkeringshus av min syster som nyligen fått körkort, samt min närmsta vän. I bilen hade vi på hög musik och jag fick ett kort från min vän som var från hennes familj. Jag blev rörd av att så många tycktes bry sig om mig. Där i bilen hade jag fortfarande inte förstått vad jag skulle ge mig in på. med min stora väska som vägde ton samt Emmas skolväska med kläder osv som hon skulle ha med sig till skolan dagen efter vandrade vi ner mot entrén. Vi lyckades bära väskorna tillsammans in till Sahlgrenska och sedan började jakten på avdelning 16.

Jag hade inte vart där på två år och jag mindes inte riktigt vilken hiss det var man skulle ta.

Vi lyckades i alla fall hitta en pytteliten hiss som vi knappt kom in i, och sedan började färden upp mot avdelning 16.

När vi steg ur hissen visste jag inte riktigt vart vi var. Jag kände inte igen mig eftersom vi var på en annan sida än sist. Vi lyckades i alla fall komma in och få tag i en sköterska som vi frågade efter rum osv. Hon pekade bara neråt i korridoren och sa,

- Rum två där nere! Gå ni dit så länge så kommer jag snart.

Emma sprang iväg först och ville kolla om det var ett enkelrum. På ett dramatiskt vis kikade hon in genom en liten springa i dörren innan hon slängde upp den och ropade att det var ett enkelrum, När jag kom in blev jag chockad. Rummet var superlitet och i kvällsljuset såg det ytterst tråkigt ut. Grått och trist, som att det inte hade någon karaktär. Två sängar stod placerade med huvudändan mot väggen med ett sängbord bredvid den ena sängen. I hörnet bredvid sängen som jag förstod var min, stod ett skåp som man kunde låsa in sina grejer i. Bredvid den andra sängen satt ett stort fönster där vi kunde se hur solen började gå ner över guldhedens bostadsområde. En stor tv hängde högt på väggen framför sängarna och under den en tavla med ett motiv av natur. Det var den tråkigaste tavlan jag någonsin sett och den såg bara missplacerad ut under den gigantiska tv:n. I vänstra hörnet låg badrummet. När vi tittade in såg vi att det var ungefär lika stort som själva rummet. Från badrummet vette ett stort fönster ut över Göteborgs gator. Under fönstret kunde man se andra byggnader som tillhörde Sahlgrenska där folk satt vid sina datorer.

Vi valde sängar och jag tyckte att sängen intill det stora fönstret såg jätteskön ut. Pix pax för den tyckte jag. Sen kom vi på att nej, den som ska opereras ska nog ligga närmst dörren. Vi packade upp lite grejer, filmade och tog kort. Allt ville jag ha bild på eftersom jag ville minnas allt efteråt. Efter en kvart var det inte lika nytt och spännande längre. Vi hade utforskat varenda vrå och skåp. Tiden gick och efter en timma inne på rummet började vi bli lite fundersamma.

När en undersköterska äntligen kom in blev vi lättade. Dock försvann den känslan när hon bara frågade vad vi ville ha att äta och sedan kom och lämnade det.

Där satt vi utan någon som helst information. När vi hade ätit klart gick vi ut och frågade en sköterska om det var okej att vi gick ner till pressbyrån innan de stängde. Det var det så vi tog på oss skorna och traskade ner till källarvåningen där personalen på pressbyrån precis höll på att stänga. Jag köpte ett mobilt bredband för att kunna använda min dator under veckan jag skulle ligga inne på sjukhuset. Hör och häpna, detta lilla bredband kostade hela 400 kr för en vecka. Där blev inte min plånbok glad. Dock beslutade jag mig för ganska snabbt att det var värt det då jag kände mig själv. Utan datorn skulle jag ha otroligt tråkigt och jag skulle inte kunna blogga eller meddela alla läsare på bloggen på något sätt hur allt gick för mig.

Uppe på avdelningen igen fick jag tag på en manlig undersköterska som hette Torbjörn, det visste jag inte då men han skulle bli min favorit. Honom kunde jag be om lite information. Det visade sig att de hade glömt av att vi hade kommit och sjuksköterskan som ansvarade för mig visste inte ens att jag hade kommit. När hon äntligen kom in till oss efter totalt två timmar inne på rummet var hon ledsen och ursäktade sig. Hon var mycket trevlig och besvarade på alla våra frågor samt gav mig en larmklocka och duschartiklar. Hennes namn var Sara. Det var dags för min sista dusch med Descutan och då började det kännas verkligt att jag skulle opereras. Efter duschen fick jag på mig ett par väldigt stora trosor samt en genomskinlig vit skjorta. Jag valde att byta ut skjortan mot en egen sovtröja jag hade med mig hemifrån. Det gick bra att ha den under natten och sedan byta igen på morgonen innan operationen, sa personalen.

Senare gick alla av sitt pass och istället kom nattpersonalen och presenterade sig. De hängde också upp en skylt där det stog ”Svält” och en ledsen gul smiley. Det betydde att jag inte fick äta något efter klockan 12 så min sista chans att äta hade passerat. Vi valde att kolla på en halv film, Bombay dreams. Sen var vi alldeles för trötta och vi somnade strax efter klockan 12.

Hej hej Julia! :) 
Det är dags för Blog Awards 2012 och jag har nominerat er blogg i kategorin "Årets blogginspiratör"!
Jag tycker verkligen att er blogg förtjänar ett pris och det kan också leda till att det kommer mer läsare! Så tipsa gärna i ett inlägg att andra kan nominera! :) 

http://www.veckorevyn.com/Blog-Awards/Dags-att-nominera-till-Blog-Awards-2012

Scars remind us of where we´ve been, not where we´re going

We all have scars, we all have stories

Whatever doesn´t kill you is gonna leave a scar

Scars are souvenirs you never lose

A scar means I survived

Our scars remind us that the past is real.

Tough times never last, but tough people do

Turn your scars into stars.

Every scar i have makes me who i am

Every winner has a scar

Every scar has a story

Scars are there to remind us

Scars are the roadmap to the soul

Scars are tattoos with better stories

Scars are just a gentle reminder that now are better days

A scar does not form on the dying

A scar simply means you where stronger than whatever tried to hurt you

A scar means the hurt is over

Every scar tells a story

Show your scars, thats who you are

Wear your scars with pride

Scars are stories, history written on the body

You never know how strong you are until being strong is the only choice you have

Every scar has a story to tell

Your scars tells a story all their own

Började under kvällen känna hur det kröp i hela kroppen och speciellt i magen. Jag hade liksom svårt att ligga still. Vaknade nu klockan ett av att det kryper så grymt mycket och jag ligger och vrider och vänder på mig hela tiden och mår allmänt kasst.
Tog min sista tradolan igår, värktabletten jag fick utskriven på vårdcentralen för ett tag sedan. denna var beroendeframkallande och jag börjar nu fundera på om det kan vara det som jag känner av.
Panik jag vill sova...

Nu sitter jag på tåget på väg mot Alingsås där jag ska träffa Kristin som var en av 4 skoliostjejer som hälsade på mig på sjukhuset. Detta ska bli mycket kul!
Det lär bli lite mer uppdatering om detta ikväll!

Jag har bestämt mig för att skriva ner min skoliosoperation uppdelat i dagar. Eftersom "Dagen innan" blev så lång så får ni första delen nu och andra någon annan dag. Sedan kommer jag succesivt att lägga upp dag för dag vad som hände på sjukhuset.

Det var sista dagen i skolan för mig och jag var jätte uppspelt. Kvällen innan och samma morgon hade jag duschat med Descutan som skulle göra min kropp fri från bakterier. Mitt hår såg ut som svinto och min hy var jätte torr. Ändå var jag på något sätt glad över att komma till skolan,trots att jag varken fick ha smink eller parfym.

I skolan möttes jag av alla mina vänner i klassrummet. Det var Engelska som stod på schemat men jag kunde inte koncentrera mig alls. Vi satt mest och pratade om min operation och om mina känslor. Min mobil ringde och displayen visade att det var min mamma. Jag satt och skrattade med mina vänner och svarade glatt. Inte någonstans var jag beredd på vad hon skulle säga när jag svarade.
-Ja hej, dom har ringt från operation. Operationen är inställd.

Allt rasade för mig och jag ville inte förstå det. Jag ville inte förstå att dagen jag väntat på i över 7 månader var inställd. Mina vänner började förstå att något inte stod rätt till när jag bara satt tyst i telefonen.
Efter att mamma fått upprepa sig ett antal gånger och beklagat sig över hur tråkigt det var stängde jag bara av samtalet och stirrade rakt ut i luften. Mina vänner satt runt det fyrkantiga bordet och jag var plötsligt mittpunkten. Jag brast i gråt sekunden där efter och jag hamnade i ett konstigt tillstånd där jag bara stirrade ut i luften och grät. Allt inom mig var tomt. Tomt och ledsamt. Mina vänner började nu ana att något absolut inte stod rätt till och frågade vad som hänt.

-Operationen är inställd, var det enda jag kunde få ur mig innan jag började storgråta på riktigt.

 
Jag begravde mig i mina händer hängandes över bordet med tårarna flödandes. Mina vänner som suttit utspridda runt bordet var plötsligt runt mig och kramade mig, klappade mig på ryggen och talade om hur ledsna de var. Alla var nog lika chockade som mig, men ingen förutom jag kunde förstå känslan av att ha väntat och längtat på något varje dag sedan 7 månader tillbaka. Egentligen var det mer än 7 månader, i mitt huvud hade jag väntat på denna operationen sedan jag blev av med min korsett.

 
På något vis lyckades vi alla komma ut ur klassrummet och jag blev satt i en soffa med alla runt omkring mig som tröstade när jag grät. Min mobil ringde om och om igen och jag såg att det var mamma, men jag orkade inte svara. Min kompis tog telefonen ur min hand och pratade med henne. Jag viftade med händerna och protesterade när hon ville prata med mig.
Nej det var inget jag orkade då, jag ville vara ifred. Genom min vän fick jag reda på att ett akutfall hade kommit in som behövde opereras. Han behövde därför min plats på intensivvårdsavdelningen där jag skulle ligga det första dygnet efter operationen.
Jag hade blivit varnad om att detta kunde hända innan, men jag trodde aldrig för mitt liv att det skulle hända just mig. Jag kan inte säga att jag var arg, operationen var bara framflyttad en vecka, men det var känslan av att ha väntat på något så länge som sedan inte blev av som gjorde mig ledsen.

 Senare under dagen hade jag accepterat situationen. Jag var fortfarande ledsen men jag höll känslorna inombords. Jag visste att jag skulle få min operation veckan därpå trots allt och det tröstade mig lite i alla fall.
Efter lunch var jag tvungen att åka in till Sahlgrenska eftersom jag hade en röntgentid. Jag tog med en vän från klassen för att slippa åka ensam. Det var med sorg i hjärtat jag klev in på sjukhuset som jag egentligen skulle skrivits in på samma kväll. Efter min röntgen frågade röntgensköterskan om jag skulle opereras. Jag förklarade då situationen att jag egentligen skulle opererats dagen därpå men att den blev inställd. Det var med mycket möda som jag höll inne tårarna när jag förklarade situationen.. Varje gång jag pratade om det kom alla känslor tillbaka.

 På bussen hem kunde jag tänka över hela situationen utan att vara lika ledsen som på morgonen när jag fick beskedet. Jag hade accepterat det på riktigt nu och såg fram emot bio under kvällen. När mamma ringde på mobilen visste jag att hon bara skulle beklaga sig ännu en gång om hur ledsen hon var. Men, där hade jag fel!

-Läkaren ringde här igen, dom har flyttat på killen och kan operera dig imorgon som det var sagt från början. Du ska vara inlagd om två timmar.

Den glädjen går inte att beskriva. Det var något som jag inte ens vågat drömma om. Jag slängde på luren och ringde upp min vän Emma som egentligen skulle sovit med mig på sjukhuset. Hon hade lektion och satt på högtalaren. Jag skrek vartannat skrattade fram att jag hade fått min operationstid trots allt. Flera i klassen hörde och alla var glada för min skull. Jag sprang hem och packade ihop det sista i väskan som redan stod färdigpackad på golvet.

Nu började äventyret.

Idag var klassen på brandstationen för att gå igenom lite brandsäkerhet osv. I slutet skulle vi släcka en brinnande grej och en docka. Jag avstod från att släcka dockan eftersom jag inte kunde slänga mig på marken och släcka en docka med filt. Där emot var jag tvungen att släcka den andra branden med skumsläckare annars skulle jag behöva göra det i höst - nejtack.
.
Eftersom släckaren vägde så mycket fick min kompis bära den ut till elden och tillbaka medans jag sprutade. Bra teamwork kallar jag det!
.
Såhär såg det ut när sötsara skulle släcka !

Hej! :)
Blev opererad den 5april och jag har inte ätit några värk tableter på två och en halv vecka, jag går normalt i skolan fast inte på gympan. Jag springer, hoppar och cyklar även om dom sa att dom rekomenderade att börja med sånt efter 2 månader. Tror du något farligt kan hända om man börjar med dom sakerna så tidigt?