Idag intervjuades jag över telefon av två tjejer som läser till sjukgymnaster i linköping. De håller på med sin C-uppsats kallar man det väl, där de valt att skriva om idiopatisk skolios. Dessa två tjejer var och lyssnade i Stockholm i våras där jag och Hazal pratade på Karolinska och nu kontaktade de mig och undrade om de fick göra en test-intervju med mig inför deras riktiga intervjuer som snart drar igång. Intervjun pågick under ca 1 timme och sen fick jag säga vad jag tyckte kunde förbättras och vad som var bra. Tjejen som jag pratade med skötte allt super och alla frågor var bra och relevanta så jag önskar dom all lycka med sitt arbete! Älskar att det finns människor som är villiga att "forska" lite inom skolios och är intresserade. 

 

Fick efteråt reda på att tjejen som intervjuade mig också var opererad för skolios. Så kul att få höra! Mer sånt här inom vården säger jag! Efter sin operation har hon alltså valt att läsa till sjukgymnast och kommer kanske att jobba med skoliospatienter sedan, precis så som jag vill jobba med skoliospatienter som sjuksköterska! Kom igen flickor och pojkar där ute, mer sånt här säger jag ;) 

Får se hur jag gör men hur som haver ska det bli kul att få träffa Rune och diskutera lite. Någon mer som ska dit den dagen? Lyckas ju alltid få syn på minst en som jag känner igen de gångerna jag vart där ;) 

Många av er såg en status på facebook som jag blev taggad i om att jag var på akuten. Tack söta ni för att ni hörde av er! Statusen fick det att verka mycket värre än vad det var haha! Jag mår bra!

 

Jag och min syster är 19 år men beter oss oftast som 5, jag erkänner. Igår kväll var det syskonbråk på hög nivå och hon puttade in mig hårt i väggen. Adrenalinet pumpade i kroppen och jag var så arg. Tog bilen och åkte till mamma och när jag kom dit kände jag hur ont jag hade i ryggen. Det spände och värkte men även högg på höger sida av ryggraden där staget sitter. La mig på soffan och vilade men det blev inte bättre. Sov och hoppades att det skulle vara bättre när jag vaknade men icke. När jag vaknade imorse kände jag mig som veckan efter operationen, vilket vill säga känslan av att ha blivit överkörd av en lastbil. 

 

Var lite orolig att något hänt med ryggen i och med att jag åkte in i väggen med en väldig kraft. Tvekade lite om jag skulle åka in till Sahlgrenska och kolla eller inte. Som blivande sjuksköterska känner jag att jag vill störa sjukvården så lite som möjligt, inte åka in i onödan och så. Men, kände trots allt att jag ville göra en kontrollröntgen ifall att. Åkte in till Sahlgrenska (som har hand om ryggar här i göteborg) men när jag kom in sa dom att jag skulle åka till mölndals sjukhus. Jag ifrågasatte det lite då det faktiskt är på sahlgrenska dom opererar ryggar och har hand om ryggproblematik över huvud taget. Men nej, ortopedi finns på mölndal så fick bege mig dit. 

 

Läkaren som jag träffade där visste nog egentligen inte så mycket om dagens steloperationer. Han frågade mig om jag hade harringtonstag (som man hade förr). Sen slog och tryckte han på ryggen och drog i huvud och allt för att sedan skicka mig på röntgen. På röntgen hade dom ingen sån vanlig platta som man står framför och röntgas utan jag fick ligga på en brits på rygg och sedan på sidan och sen var det färdigt. Därefter fick jag träffa läkaren igen som sa att "Plattan" (Som heter stag som vi alla vet) iallafall var hel så det var ju skönt. Han sa att det såklart gjorde ont i ryggen ändå när jag fått en sådan smäll och att jag stukat muskeln. I och med att staget ligger så ytligt och står ut lite under huden så känns det som ett blåmärke över hela området. Men, muskeln skulle läka inom ett par veckor och sålänge skulle jag äta lite smärtstillande. Känns skönt att allt var lugnt! 

 

Tack alla gulliga som hört av sig idag <3

 

 

Igår när jag var på gymmet såg jag en kvinna i omklädningsrummet med stelopererad rygg. Hon hade ett ärr längs ryggraden samt ett mindre över höften (Förr tog man ben från höften och fuserade med). Stannade upp, glodde och kände en sån samhörighet med denna okända kvinna! Jisses! 

Kom in på den här videon igår. Det är så otroligt mycket känslor som virvlar omkring i mig när jag ser den. Hemska minnen, glada minnen men framför allt kan jag inte låta bli att beundra min kämparglöd och min envishet! Det här var två dagar efter min operation och jag var fast besluten att gå genom hela långa korridoren på avdelningen trots min kompis och syster som tjatade på mig att jag skulle vända så att jag orkade gå hela vägen tillbaka. Önskar att jag hade samma envishet när det kom till allt här i livet! 

 

 

När jag var hos min läkare i Juni trodde jag att det var mitt sista återbesök efter operationen. Det visade sig att så var det inte, jag skulle få komma tillbaka i November på en sista koll. Nu har vi passerat mitten av november och jag kikar i brevlådan varje dag i hopp om att ha fått en kallelse. Men nej, det ekar tomt förutom de räkningar som gärna dimper ner i min brevlåda istället. 

 

Vanligtvis tänker jag inte på det så mycket, har tänkt att det kommer väl när det kommer. De dagar jag har som ondast gör det sig påminnt att just det ja, det var ju nu jag skulle få komma till Sahlgrenska igen! Igår och idag har det varit väldigt jobbigt tråkigt nog. Igår gjorde det ont hur jag än rörde mig (Jag talar om skruvskav nu). Bara jag rörde mig gjorde det ont och var jag när huden där skruven sitter så kändes det som att komma när ett ömt blåmärke. Imorse när jag kom hem från jobbet (Nattpass) hade jag så ont att jag inte ens kunde ha min bh på mig då det tryckte mot huden. Inte heller kunde jag böja mig ner för mycket för då kände jag också av "blåmärket". Förstår inte hur det kan bli så himla ömt! Nu känns det lite bättre ialalfall och jag hoppas att jag mår bättre imorgon. 

Idag hade vi en föreläsning om rörelseorganen i skolan vilket innefattar typ allt skelett, muskler mm. När vi kom till ryggraden gick föreläsaren igenom alla kotor mm samt vad krökningarna i ryggen hette (lordos och kyfos). Sen hade hon en liten punkt på powerpointen om skolios där hon sa att skolios är när ryggen kröker sig i sidled. Hon sa också att det inte är helt ovanligt att man får skolios men att det inte brukar vara så allvarligt, men att hon hade hört att man nog opererade i väldigt speciella fall. HAHA ville jag bara utbrista men när man sitter i en sal med 100 andra kanske man ska vara tyst ;) Sedan var hon färdig, men som den nyfikna klass jag ingår i så är det alltid någon som ska ställa frågor på allt. En kille frågade hur man fick skolios.

 

Föreläsaren som egentligen hade noll koll på vad hon snackade om sa att ja man föds med det så det är en missbildning redan från födseln. En annan tjej i klassen räckte upp handen och sa att det även kunde vara ärftligt. Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte rätta läraren. Jag tycker att om man inte vet ska man inte heller lära ut det till en hel klass med sjuksköterskestudenter som borde veta bättre. 

 

På rasten gick jag ner till henne och skulle ställa lite frågor inför kommande tenta osv. Innan jag gick berättade jag för henne att jag gärna ville rätta det hon sagt tidigare om skolios. Jag sa det att jag har skolios och är opererad för det och så förklarade jag att alla faktiskt inte föds med skolios utan att det oftast växer fram senare under barndom/tonår. Hon blev väldigt förvånad men tackade för upplysningen. Sådärja. Inte varje dag man får lära läraren något inte sant? ;) 

Träningskläderna på, nu kör vi! 

I fredags fick jag spendera lite tid med en av mina två favoritjulior, nämligen Julia Karlsson som annars spenderar sin tid uppe i norrland på en skola så henne ser man inte så ofta! Lite snack, lite party, lite glass, lite Bananer i pyamas och lite sova. Mysmys.

 

Skönt att ha någon att diskutera ryggsmärta och läkare med. Vi båda har opererats av Rune 2 gånger för inte så längesedan. Skönt med någon som förstår den smärta man lever med.