Föräldrar med på sjukhuset?
Ledig? säger hon då, jag ska inte ta ledigt jag ska jobba. Du är ju snart 18 år du klarar dig själv.
Jag blev så arg så att jag höll på att smälla av. Inte så, men även om jag snart fyller 18 år, så är/känner jag mig verkligen inte vuxen. Jag är fortfarande ett barn. Och jag vet att jag inte kommer att vilja ligga där själv på uppvaket/första dagen och ha ont, utan att ha någon från min familj med sig. Ni får säga vad ni vill, men så mesig är jag.
Jag blir så fruktansvärt arg när jag bara tänker på det. Att mamma ska lämna av mig på sjukhuset dagen innan och sen komma och hälsa på någon dag eftet jobbet. Fyyy kan knappt tänka på det utan att bli så sjukt arg.
Jag kanske överdriver en aning tycker ni, men nej haha, jag hatar att min familj ska vara så fruktansvärt okänslig och självisk. Jag vill ha någon där som kan trösta mig, och även ta massa bilder osv. Jag vill ha massa bilder så att jag kan titta tillbaka på allt som hänt!
Ni som opererat er, hur har ni haft det, och vad tycker ni om min mammas sätt att hantera detta?:)
Random bild från google:)
Måste också be om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Har haft fullt upp de senaste dagarna med öppet hus på min skola där jag har representerat Vård och omsorgsprogrammet. Imorn åker jag även till min pappa så är inte säker på att det blir någon uppdatering i helgen men vi får se!
SVAR: åh hihi okej :D
Godnatt! Hoppas du haft en mysig första december ^^
håller med dig!
Prata med din mamma igen tycker jag. Jag tycker inte att det spelar någon roll hur gammal man är.
Hoppas det löser sig !
Men gumman då.. SJÄLVKLART vill man ha sin mamma närvarande vid en sån här sak!
Spelar ingen roll om man är vuxen eller inte, på uppvaket med smärta efter en operation är det nog rätt logiskt att man känner sig som ett litet barn! Och då vill man ha sin familj där!
Hoppas verkligen att det löser sig och att din familj faktiskt kommer att vara där med dig! Fan t om jag skulle ju ta ledigt för att komma och stötta dig och fota som aldrig förr!!! Ta hand om dig nu! Kramar i massor <3
åh, självklart ska du ha någon som är där med dej, det skulle jag oxå vilja, dock vet jag att mina föräldrar skulle komma dit. men ååh, dom måste ju komma :/ eller..hon. skittråkigt o jobbigt att ligga där ensam.
Förstår att du vill ha din mamma där :o
åh du är inte alls fjantig, klart man vill ha med någon iallafall! önskar jag kunde vart med <3
jag tycker din mor reagerar helt fel. båda mina föräldrar har varit med vid båda mina operationer och jag tycker att det behövs. man behöver så pass mycket hjälpa för att klara av saker och ting efter operationen. och det är väldigt trygt att ha någon hos sig hela tiden för allt som kan tänkas uppstå.
jag förstår hur du känner dig, jag skulle också bli arg. du överdriver inte, är minst lika mesig själv. men min mamma skulle inte våga lämna mig.
har själv haft korsett i 8 månader och har riktig ångest över det. jag orkar inte med den men jag kämpar på. mejla om du vill prata om nåt!
Jag är ju 96:a och opererades för ett år sen och min mamma var med dom första 5 dagarna och dom två sista dagarna pappa, sen kom ju pappa och hälsa på två gånger under tiden ;)
Okej låter ganska segt :/
Hur ser helgen ut för dig? :)
Hej! blev så glad när jag hittade några som skrev om skolios! Jag lever själv med skolios och opererades för ett år sedan. Jag tycker att det är så bra att man kan hitta andra som sej själv på olika bloggar, och eran är jätte fin! Jag har precis startat en blogg själv för att dela med mej av erfarenheter. Hoppas allt går bra för er!!
Jag tycker absolut att du skall ha en förälder med dig! Jag hade inte heller velat ligga där ensam! Legat mycket på sjukhus under hela tonåren och mamma eller pappa var alltid med mig!
När jag senare låg inlagd pga anorexian var mamma så gott som hos mig varje dag! När hon inte kunde så kom min Gudmor, de turades om att komma så att det alltid kom någon en stund varje dag i alla fall.
Min mamma hade tagit ledigt utan att jag hade behövt fråga i för sig men det kanske är för att jag varit så mycket sjuk i många år och ofta då behövt mycket hjälp för att klara mig.
Hm förlåt mot din mamma men förstod inte hennes resonemang riktigt! Det finns massor av tonåringar som har sina föräldrar med sig! Det är ju bra om en nära anhörig är med och hör vad doktorn säger också!
Kramar om hårt!
Katie <3
Så klart föräldrarna ska vara med under operationen!
allt bra ? :)
sv: Sista avsnittet för den här säsongen, tror det var säsong 9 eller nåt:)
hej :) förstår att du blev arg :) jag tror att föräldranrna glömmer bort ibland att et ålder bara är en siffra! :) jag vågar inte ens sova själv på sjukhuset när jag ska röntgas med en ny korsett och så vidare :) inte heller åka dit och ta nya mått själv osv :) hihihi! och då om jag skulle behöva operera mig så skulle jag såklart vilja ha min mamma där! <3 :)
haha :)
ha det bäst!
kram! <3
Linda
Oavsett ålder så tycker jag att ens barn är alltid en barn för en. Självklart ska hon stötta dig, speciellt de första dagarna. Aldrig att jobbet kommer före ens barn.. Du reagerar helt rätt.. Lycka till med allt!
Hej tjejer!
Imorse när jag slog upp våran lokaltidning här i Skövde så blev jag jätte tagen. Jag har även själv haft korsett och har opererats 2 gånger för skolios. Jag fick min korsett när jag var 11 år. Då hade jag den i två år inklusive avtrappning. Och som ni hade sagt i intervjun i tidningen. Man kan inte äta, man känner sig oerhöt ful i korsetten även fast inte alla vet om att man har den, man får blåmärken, och den gör fruktansvärt ont. Efter min behandling med korsett trodde min läkare att jag inte skulle behöva opereras, men efter 2 år så hade jag fått ÄNNU större krök än innan korsetten. Så när jag var 16 opererade jag mig för första gången med en krök på över 45 grader där uppe och ca 30 grader i ländgryggen. Jag vill inte skrämma upp er för operation eller så för den har hjälpt mig jättemycket och jag kan göra och jobba med vad jag vill idag, men dom två veckorna man ligger på sjukhuset är förjävla jobbiga rent ut sagt! Man ligger där i en säng och man kan inte röra på sig, när man andas gör det ont och när man ska försöka vrida på sig kommer man ingenstans. Men efter jag repat mig och kommit upp på bena igen var allting jättebra, tills förra året i oktober som jag hade fått väldigt ont igen. Så hände det som inte ska eller få hända. Även fast jag hade opererat mig två år tidigare så ville dom öppna upp igen och se om det kunde varit någonting som låg ivägen. Men samma morgon, bara en timme innan jag skulle operera mig så kommer min läkare in och säger "Jennifer, vi ska nu operera dig. Igår visste vi inte vad felet var, men efter din röntgen igår ser vi att staget har gått av.." Jag som var lite halv groggig efter min sömnmedelstablett tänkte inte så mycket, utan det var bara att göra det. Denna gången var jag själv nere när jag skulle operera mig. Inte mamma eller pappa hos mig. Första gången var jag helt coollugn när jag skulle operera mig, eftersom jag inte visste vad som skulle hända. Så jag tänkte denna gången med att "klart jag klara mig själv, jag är 3 år äldre nu och det kommer gå finfint!" Men denna gången var tusen miljoners gånger värre!!! Allt kom som en chock, men jag förstår att jag hade ondare den gången efter dom först var tvungen att ta bort de gamla stagen och sedan sätta i dom nya. Massa skruvar, trådar och grejs skulle förstöra ännu en gång min kropp.
I torsdags var jag nere på mitt sista återbesök, nu hoppas jag att jag aldrig mer kommer behöva besöka Sahlgrenska och göra något med min rygg. Även fast jag fortfarande har ont rätt ofta så har inte alla nerver kommit på plats än eftersom det är på torsdag är det exakt ett år sedan jag opererade mig, det tar tid för nerver och allt i kroppen att hitta tillbaka till varandra. Och man får inte glömma att det är en sjukt stor och jobbig operation och tid man får gå igenom. Men med stöd från vänner, och familj så klara man sig!
Tjejer, har ni några frågor eller undrar något mer så är det bara att höra av sig :)
Mvh Jennifer Andersson
Hej!
Läste eran intervjuv i SLA och tyckte det var väldigt intressant eftersom jag själv opererades för skolios för snart 5 år sedan.
Jag tycker verkligen att du ska försöka få din mamma att ta ledigt. Min mamma var med mig under hela tiden när jag var på sjukhuset ( 10 dagar ) och det var ett väldigt bra stöd.
- yupp yupp!
åh..jag förstår att du blir skitsur på din mamma..ååh :( jag ska allt komma <3
sv; ja rätt snett så tur att dom kan göra något åt det:) japp ett revben är borta, de ligger mellan mina kotor i ryggen nu:)
Jag ber hemskt mycket om ursäkt om du inte gillar sån här reklam, men jag har skapat en fotosida på facebook som ska hänga med min hemsida, www.melasfoto.se.
Gå gärna in och gilla min fotosida, det vore guldvärt om du gjorde det! <3
http://www.facebook.com/pages/Melasfotose/148139331959925
kram på dig
- Jaha okej!
Usch vad trist att få ligga där själv utan att ha någon du gärna vill ha där bredvid dig :/ Borde tagit ledigt för din skull ju, det är ju en sak att vara sjuk för feber m.m med sånt vill man ju gärna inte gå igenom själv.
- Nej absolut inte, det är viktigt med familjen som stöd då :)
- ja men lycka till med operationen iaf :)
Hej
Min doter har precis opererat sin rygg. Läs gärna hennes berättelse på hennes skoliosblogg.
Hej!
Förstår absolut att du vill ha din mamma med dig på din operationsdag, det är inte alls mesigt och vet precis hur det känns då jag själv också är opererad för skolios. Opererades år 2003 och är idag 26 år.
Pga av ett misstag från min ortopedkirurg ska jag opereras igen. Kirurgen har skruvat in två av skruvarna för långt, så en av dom har gått igenom min ryggkota och därmed så har skruvspetsen gått in i min aorta (stora kroppspulsådern). Skruvspetsen har blivit inkapslad på nåt vis så att den sitter där typ som en propp. Så läkarna är väldigt rädda att när dom sen ska skruva ut skruven så kan det hända att den där vävnaden följer med och det blir då ett hål i ådern som antagligen kommer att börja blöda rätt så kraftigt. Men det vet ingen än hur det kommer att gå.
Skulle faktiskt ha blivit opererad idag, men pga av läkare som gjort bort sig så blev det inställt och jag väntar nu på ett nytt datum. Troligen tidigast i mitten på januari, då ska dom plocka ut båda stagen och skruvarna. Det blir då min andra ryggoperation i mitt liv.
Så det jag ville säga är att du är absolut inte för gammal för att du vill ha din mamma med dig!
Det kommer nämligen jag också vilja! Man känner sig verkligen som ett barn på nytt när man ska opereras.
Det är verkligen inte roligt att ligga där på uppvaket med massa okända ansikten, man vill ju ha någon där som man känner när man ligger där och känner sig så liten och hjälplös..
Lycka till med din framtida operation! Kan bara säga att jag vet hur det känns.