Att befinna sig i den stunden då du hör doktorn säga " Du har skolios och ska behandlas för det" kan man inte förklara. För det första tänker man vad är skolios för något? Hur kommer dem kommande åren att se ut? Vad händer om ryggen inte blir bätrre? Ja, massa tankar snurrar i huvudet på en. Doktorn ger en bunt papper där det står massa saker om skolios och skriver ner ett nummer till en Ortopedingenjör som man skall ringa och boka en tid hos. Då var det fruktänsvärda läkarbesöket över, tänkte jag.

Där sitter jag på bussen hem med mor min och träffar på ett par vänner och första tanken som slog mig var åh nej! Tänk om de frågar varför jag just hoppat på bussen i Huddinge Sjukhus och inte någon annanstans? Det orkade jag inte förklara när jag knappast själv visste vad skolios och korsett innebar. Jag ville inte prata om det. Mamma som satt bredvid mig säger" Du kommer att klara detta, även om det kommer bli jobbigt". Jag trodde henne inte då, för jag visste att detta skulle vara hårt, något somskulle ta kål på mig. Jag kände mig för svag för det. Cirkus 30 minuter senare är jag hemma, ligger på sängen och tänker: Nej! Jag vill inte genomgå det här, jag är alltdels för svag för det och det kommer att gå åt skogen. Jag klarar det inte! Där ligger jag med tårar i ögonen, droppe efter droppe rinner. Även om jag då inte visste vad skolios var anade jag ändå att det skulle bli hårt dem kommande åren, jävligt hårt. Det sista jag ville höra var att jag skulle korsettbehandlas då mitt självförtroende under den perioden var på 0 och jag kände mig smalast och fulast i världen och att jag sen skulle få en korestt gjorde mig ännu argare. Jag grät och grät och grät. Jag var den enda med skolios, ingen i min skola eller i mitt umgänge hade skolios vilket gjorde det förstås svårare för mig.

Någon vecka efter åkte jag till Olmed Ortoped med mamma där jag var patient till korettgubben Mats Hoffsten, vi skakade hand och gick in till ett rum där han skulle ta mått på mig och fixa en korsett. När jag blivit mätt fick jag vänta en timma tills den skulle bli färdig och under tiden gick jag runt på Ica eftersom det var så tidigt på morgonen var alla butiker stängda. Där går jag bland hyllorna och tänkte på ryggen, inte på vad jag ville äta. Jag kunde inte sluta tänka på ryggen, det gick bara inte. Tillslut var iallafall världens längsta timma slut och då fick jag testa den, det första som slog mig var att den satt så hårt runt om i kroppen och att Mats spännde den ännu hårdare och ritade nya streck på koresttbanden gjorde inte saken bättre. Han sade om en månad skall du vara uppe i dina 20 timmar per dygn, alltså skulle jag ha den en timma första dagen 2 timmar den andra osv. Det var jättejobbigt att vänja sig kan jag lova och att spänna den själv var totalt omöjligt. Mamma och brorsan fick alltid hjälpa mig men när jag äntligen nappade hur det funkade så var det ganska kul att stå där framför spegeln och spänna den.

Snart 4 år senare har jag ett leende på läpparna och kan faktiskt INTE tro att jag tagit mig igenom dessa 2 år med korsetten. Det var outhärdligt men nu står jag här korsettfri lyckligare än någonsin. Om JAG klarar det, klarar NI också det!

Med det sagt vill jag uppmana er att aldrig ge upp, även om ni känner er svagast i världen. Man vänjer sig med tiden och skall bara tänka positivt då allting blir så mycket enklare. Tänk på slutresultatet och hur stolta ni kommer bli över er själva! Kämpa på och ge aldrig upp, ni är starkare än vad ni tror och vinn över ryggen innan det blir försent. Som alltid finns både jag och Julia här vad det än gäller.

Hos Mats i väntan på min 3:e korsett tror jag att det var

Massa styrkekramar från