Idag när jag skulle åka till jobbet och gick till tåget går man över en slags inglasad gångbro över vägen för att komma över till tåget. När jag kom över till mitten och skulle gå igenom ett par dörrar så var det ett par byggubbar där som hade ställt upp en stor ställning och jag insåg ganska snabbt att deras ställning gick mitt framför dörren ungefär i midjehöjd på mig. Jag skulle alltså antingen klättra under den eller försöka komma över på ett smidigt sätt samtidigt som gubbarna stannade upp och kollade på mig. Den ena skulle skämta till det och sa, äsch det är bara att gå under den, en smidig ung tjej som du det är inga problem! När jag sedan hur osmidigt som helst skulle försöka ta mig under den här stången skrattade han åt mig och jag tänkte bara att gubbe du ska bara veta hur ung och osmidig jag är ;) 

 

 

Idag fick jag ett Sms från Jennifer, tjejen vars operation jag fick vara med och se under min praktik på Sahlgrenska för 1,5 år sedan. Hon fick idag beskedet att även hon skulle operera bort sina stag och skruvar. Skönt att vi har ungefär samma tankar om det hela. Trodde jag var konstig som kände att jag skulle sakna mina skruvar och stag, men hon kände detsamma. Jag har levt med dom i snart två år och det kommer bli oerhört tomt och tråkigt att behöva ta ut dom, även om dom åsamkat mig så mycket skada dessa år. Makes no sense haha? 

 

Iallafall, Jennifer ska opereras om 2-3 månader, vem vet det kanske blir att vi ligger inne samtidigt? Man kan ju alltid hoppas eller hur? ;) 

 

Vill att ni alla som läser detta och kanske blir skrämda av att folk behöver ta ut stag och skruvar ska läsa detta. Det är Inte vanligt att man behöver ta bort skruvarna och stagen efter en skoliosoperation. 95% av de som opereras har kvar sina stag livet ut! Jag vill förtydliga detta för er alla så att jag på något vis inte bara visar upp den dåliga sidan av skoliosoperationer. För de allra flesta blir det ju faktiskt jättebra! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag var en av de 95% som fick begravas med sina skruvar, hur coolt är inte det??

 

Minns ni att jag och Julia fikade med en tjej i somras vid namn Alva? Då stod hon i kö till en skoliosoperation. Sen dess har jag haft mejlkontakt med hennes mamma och strax efter nyår fick jag beskedet om att Alva skulle opereras den 8e januari på Astrid Lindgrens barnsjukhus, i Solna.

 

Idag efter jobbet gick jag dit för att hälsa på henne. Alvas trevliga mamma mötte upp mig vid huvudentren och tillsammans gick vi till rummet där Alva och hennes pappa var.
Så fort jag klev in i rummet möttes jag av Alvas fina leende, hon blev så himla glad! Jag kramade om henne och satte mig ned vid henne och då frågade jag hur operationen gått och hur hon mår. Efter en stund var det middagsdags. Eftersom hon inte alls ätit mycket sedan operationen talade jag om för henne hur viktigt det var att äta upp hela måltiden, dels för att hon inte ska förlora vikt ( så att hon slipper stanna längre än vad hon behöver) och dels för att läkningsprocessen skall gå bra och fort. Efter mitt tjat och efter att hon ätit klart var det dags för mer smärtstillande eftersom Alva skulle träna på att ställa sig upp. Då kom sjuksköterskan in med mer smärtstillande och efter cirka tio minuter kom det in en undersköterska. Tillsammans skulle dem hjälpa Alva att först sätta sig upp och sedan stå upp. Det gick hur bra som helst! Det gjorde jätteont förklarade Alva, trots att hon grät och hade ont, så bet hon ihop och var uthärdig. Så denna gång räckte det med att hon fick sitta upp i sängen ett litet tag och sedan lägga sig ned igen. Wow vad vi alla var stolta över henne!

Eftersom Alva varit så obeskrivligt duktig tyckte jag att hon var värd några presenter! Då berättade jag för henne att jag hade lite presenter med mig och hon blev så himla glad! Vilket gjorde mig ännu gladare :D Hon förtjänar verkligen det och jag ville att hon skulle känna sig speciell.

 

Dagen kan beskrivas med en mening : WOW vilken stark liten tjej! Alva är bara 10 år gammal och att gå igenom en sådan här stor operation är verkligen inte lätt! Jag kan inte förklara hur stolt jag är över henne, hur duktig hon är och att hon trots smärtan kämpar på och är glad! Hon har klarat av allt hur bra som helst och det har inte varit några komplikationer, vilket inte förvånar mig med tanke på hur stark hon är!

Det gjorde lite ont i hjärtat att se henne ha ont, men vi alla tror verkligen på henne och vet att hon tar sig igenom detta.

Lycka till i fortsättningen Alva, du är mer än grym!

 

Tack Alva och föräldrar för att jag fick komma <3

 

Ledsen för att det var ett tag sedan jag uppdaterade nu. Kom hem från USA i måndags och därefter har mitt liv bestått av att plugga till gårdagens tenta. Jag hade det helt underbart i USA och jag kan med handen på hjärtat säga att det var den bästa resan jag någonsin gjort! Inte ens Indien slår denna! 

 

Vi var i Washington DC över nyår och bodde på hotell och firade in året på en fest där. Vi har badat, vart på bio, ätit på cheesecake factory, SHOPPAT-massor, vart i new york och bott på hotell där, önskat kina gott nytt år i kinesisk Tv på times square och bara haft det helt amazing! Det är alltså min närmsta vän som bor i USA och jobbar som au pair som jag hälsade på. 

 

I new york var det minus 19 grader, kallt må jag säga med en ganska tunn jacka, ingen mössa och inga vantar. Fick OTROLIGT ont i min skruv när jag frös. Antar att det är när jag spänner musklerna som jag får som ondast. Skruven var ända stället på kroppen som brände när resten av mig var iskall. Usch och fy. Nu längtar jag till april, trots min motvilja innan. 

 

Lite bilder från min resa:

 

 

Imorgon förmiddag åker jag till USA. Jag är så förväntansfull, tror att det kommer bli himla kul där! Ska hälsa på min kompis som jobbar som Au pair lite utanför washington. 

 

Idag har jag vart på jobbet hela dagen, men jag har inte jobbat. Jag åkte dit för att skriva ut min flygbiljett då jag inte har någon skrivare, men eftersom jag har världens bästa arbetskamrater så fastnade jag där. Jag satt och pratade i flera timmar med min kära kollega som har tagit sig an rollen som lite extra mamma åt mig. Hon vet om att mamma inte stöttat mig och vart med mig vid mina operationer, så hon sa till mig att hon skulle ta ledigt när jag opererar mig och vara med mig. Så himla snäll! Jag kommer att vara 20 år när jag opereras i April, men fortfarande känner jag mig som 7 år när man hamnar i sjukhussängen och mår kasst. Då är det skönt att ha någon vänlig själ hos sig som kan trösta mig när jag gråter över ingenting på uppvaket. För så är det, lipar som om jag aldrig vart med om något sorgligare. Jag gråter inte för att det gör ont, utan bara för att jag känner mig super ledsen på insidan utan att veta varför. Har hänt mig båda gångerna. Nu är det långt kvar tills dess, men det känns skönt att veta redan nu att jag har stödet, speciellt med tanke på att jag själv med min syster och inte längre har hela familjen hemma som kan hjälpa mig, laga mat mm. 

 

Jag har haft väldigt ont den senaste veckan, och det är dagar som dessa som jag faktiskt känner att april gärna får komma snabbt som attan. Andra dagar när jag mår bra funderar jag över vad jag ens har gett mig in på, det kanske kan bli bättre i ryggen trots allt. Eller? Nä, idag känner jag att jag och Rune har tagit rätt beslut. Jag kommer må så mycket bättre utan mina skruvar. 

 

Det var allt för mig denna afton. Ha det super och gott nytt år! Jag kommer att blogga igen den 7 Januari när jag kommit hem från det stora landet ;) 

Kram

 

 

God jul allihop! Hoppas ni haft en jätte mysig dag med god mat, trevligt sällskap och massor av julklappar. Jag har varit hos pappa och har nu precis kommit hem, därav det sena inlägget. Ville bara önska er alla en god jul innan jag somnar. De kommande dagarna har jag mycket att stå i då jag åker till USA på fredag. Spännande. Blir till att rota fram mitt intyg om steloperation som jag fick inför min förra flygning till indien förra året. Tjoho. 

Kram på er alla

Igår efter att jag lagt upp en bild på instagram och Facebook gick mobilen varm resten utav dagen. Kommentarer med peppande ord strömmade in genom Sms, Facebook, instagram och jag vet inte allt. TACK snälla ni för att ni stöttar mig så otroligt mycket, jag kan inte tacka er nog. Många av er är människor jag knappt känner men ändå finns ni där med era varma och omtänksamma kommentarer. Jag blir nästan lite tårögd. Ni är världens bästa! 

.

Vaknade upp till en kommentar här på bloggen nu. Man blir helt rörd av hur fina ni är mina läsare!

.

Mitt besök på Sahlgrenska gick väldigt fort idag. Eftersom jag vart inne och röntgat mig förra månaden när jag blev puttad in i väggen förra månaden, så behövde jag inte ta någon ny röntgen. Hade med mig min kära vän Carin idag som moraliskt stöd, och vi fick träffa Rune direkt. När jag satt inne i rummet och väntade hade jag fortfarande inte bestämt mig. Skulle jag säga till om skruven eller inte? Jag har varit så fruktansvärt rädd och orolig för att det skulle bli en ny operation, men samtidigt skulle jag ju få leva med värken i all evighet om jag inte sa något. 

.

Det blev så. En ny operation, ingen egentlig tvekan. Pang på. Ångesten sköljde över mig som en flodvåg och minnen från tidigare operationer passerade i mitt huvud. Men, samtidigt fanns hoppet där inne någonstans. Vetskapen om att det faktiskt är bäst så, för min framtid. Långsiktigt är det ju det bästa alternativet men just nu känns det oerhört tufft att gå igenom allt igen. Det är ingen stor operation men det spelar ingen roll, det är psykiskt jobbigt. Ännu jobbigare denna gång då jag på något vis faktiskt lämnat allt med ryggen lite mer bakom mig. Fokuserar på min framtid som sjuksköterska, jobbar och lever för att ta hand om andra. Jag vill inte kliva tillbaka och vara patient igen, det är det som är jobbigast för mig just nu. Det kan låta töntigt, men det är så jag känner. Sen är det väldigt tråkigt att behöva ta ut allt ur ryggen. Jag har alltid sagt att jag aldrig vill ta ut allt, tycker om mina skruvar och stag, de har försäkrat mig om att ryggen håller sig så rak och fin. Men åter igen, vad ska man göra när livet inte går den väg man vill?

.

I april kom vi överens om att det passar bäst för en operation. Då är jag färdig med min praktik, och min rygg har fått läka lite till så att den inte går tillbaka i sitt gamla läge så mycket när vi tar ut staget. Rune sa att man kan räkna med att den går tillbaka ca 8 grader, men det gör ju inte så mycket eftersom den redan är så rak nu. Det känns väldigt tufft men samtidigt ser jag fram emot det, för då vet jag att jag kan jobba i sommar och resten av året utan att ha detta fruktansvärda skav varje kväll. Jag kan också träna utan att få skav. Skönt. 

.

Om jag någon gång tvivlat på den hjälp jag fått, vart gnällig på sjukvården eller vad som, så vill jag ta tillbaka allting nu. Rune du är min hjälte, på riktigt! Trots att jag velat komma på återbesöken och sagt att allt vart toppen så har det inte varit det, och då har du hjälpt mig. Jag vill ju så gärna kunna säga att jag inte har ont, för det arbete du utfört med min rygg är fantastiskt. Jag är en ny männsika efter min steloperation, jag har mycket mer livsglädje och ser på livet helt annorlunda. Så, trots att allt inte gått som jag hoppats på med smärta osv, så har du ändå gjort ett fantastiskt jobb med att hjälpa mig! Jag är dig evigt tacksam för det. Tack. 

.

 

Nu är det bara en vecka kvar tills mitt besök på Sahlgrenska. Skönt, men jobbigt. Laddar upp, tänker och funderar. En kväll som denna gör sig dock ryggen påmind (Har jobbat) och då känner jag allt mer att jag inte bara kan ignorera det. Måste iallafall ta upp det med Rune, vill inte ha det såhär. Att det ska vara så oerhört jobbigt att belasta andra människor, jag hatar det. Mamma har påminnt mig ännu en gång- Jag blir aldrig nöjd, slutar aldrig att gnälla. Det gör mig ledsen, oerhört ledsen. Min högsta önskan vore att jag kunde få må bra, att få vara nöjd. Jag är nöjd, bara inte så nöjd som jag hade velat. Ska man tvinga sig själv att vara nöjd? Vad är isåfall att vara nöjd?

Jag vet inte. Jag vet ingenting, är bara så ledsen att jag känner som jag känner. 

Idag är det ett helt år sedan jag opererades för andra gången. Året har gått så fort, och så mycket har hänt sedan dess! Jag har vart i Indien, tagit studenten, slitit som ett djur på sjukhuset en hel sommar, flyttat hemifrån, börjat plugga till sjuksköterska och återigen jobbat jobbat och jobbat. Jag är så tacksam för att jag blev av med smärtan efter operationen, men däremot hade jag önskat att jag fortfarande var smärtfri, det hade vart det allra bästa. 

 

Idag intervjuades jag över telefon av två tjejer som läser till sjukgymnaster i linköping. De håller på med sin C-uppsats kallar man det väl, där de valt att skriva om idiopatisk skolios. Dessa två tjejer var och lyssnade i Stockholm i våras där jag och Hazal pratade på Karolinska och nu kontaktade de mig och undrade om de fick göra en test-intervju med mig inför deras riktiga intervjuer som snart drar igång. Intervjun pågick under ca 1 timme och sen fick jag säga vad jag tyckte kunde förbättras och vad som var bra. Tjejen som jag pratade med skötte allt super och alla frågor var bra och relevanta så jag önskar dom all lycka med sitt arbete! Älskar att det finns människor som är villiga att "forska" lite inom skolios och är intresserade. 

 

Fick efteråt reda på att tjejen som intervjuade mig också var opererad för skolios. Så kul att få höra! Mer sånt här inom vården säger jag! Efter sin operation har hon alltså valt att läsa till sjukgymnast och kommer kanske att jobba med skoliospatienter sedan, precis så som jag vill jobba med skoliospatienter som sjuksköterska! Kom igen flickor och pojkar där ute, mer sånt här säger jag ;) 

Får se hur jag gör men hur som haver ska det bli kul att få träffa Rune och diskutera lite. Någon mer som ska dit den dagen? Lyckas ju alltid få syn på minst en som jag känner igen de gångerna jag vart där ;) 

Många av er såg en status på facebook som jag blev taggad i om att jag var på akuten. Tack söta ni för att ni hörde av er! Statusen fick det att verka mycket värre än vad det var haha! Jag mår bra!

 

Jag och min syster är 19 år men beter oss oftast som 5, jag erkänner. Igår kväll var det syskonbråk på hög nivå och hon puttade in mig hårt i väggen. Adrenalinet pumpade i kroppen och jag var så arg. Tog bilen och åkte till mamma och när jag kom dit kände jag hur ont jag hade i ryggen. Det spände och värkte men även högg på höger sida av ryggraden där staget sitter. La mig på soffan och vilade men det blev inte bättre. Sov och hoppades att det skulle vara bättre när jag vaknade men icke. När jag vaknade imorse kände jag mig som veckan efter operationen, vilket vill säga känslan av att ha blivit överkörd av en lastbil. 

 

Var lite orolig att något hänt med ryggen i och med att jag åkte in i väggen med en väldig kraft. Tvekade lite om jag skulle åka in till Sahlgrenska och kolla eller inte. Som blivande sjuksköterska känner jag att jag vill störa sjukvården så lite som möjligt, inte åka in i onödan och så. Men, kände trots allt att jag ville göra en kontrollröntgen ifall att. Åkte in till Sahlgrenska (som har hand om ryggar här i göteborg) men när jag kom in sa dom att jag skulle åka till mölndals sjukhus. Jag ifrågasatte det lite då det faktiskt är på sahlgrenska dom opererar ryggar och har hand om ryggproblematik över huvud taget. Men nej, ortopedi finns på mölndal så fick bege mig dit. 

 

Läkaren som jag träffade där visste nog egentligen inte så mycket om dagens steloperationer. Han frågade mig om jag hade harringtonstag (som man hade förr). Sen slog och tryckte han på ryggen och drog i huvud och allt för att sedan skicka mig på röntgen. På röntgen hade dom ingen sån vanlig platta som man står framför och röntgas utan jag fick ligga på en brits på rygg och sedan på sidan och sen var det färdigt. Därefter fick jag träffa läkaren igen som sa att "Plattan" (Som heter stag som vi alla vet) iallafall var hel så det var ju skönt. Han sa att det såklart gjorde ont i ryggen ändå när jag fått en sådan smäll och att jag stukat muskeln. I och med att staget ligger så ytligt och står ut lite under huden så känns det som ett blåmärke över hela området. Men, muskeln skulle läka inom ett par veckor och sålänge skulle jag äta lite smärtstillande. Känns skönt att allt var lugnt! 

 

Tack alla gulliga som hört av sig idag <3

 

 

Igår när jag var på gymmet såg jag en kvinna i omklädningsrummet med stelopererad rygg. Hon hade ett ärr längs ryggraden samt ett mindre över höften (Förr tog man ben från höften och fuserade med). Stannade upp, glodde och kände en sån samhörighet med denna okända kvinna! Jisses! 

Kom in på den här videon igår. Det är så otroligt mycket känslor som virvlar omkring i mig när jag ser den. Hemska minnen, glada minnen men framför allt kan jag inte låta bli att beundra min kämparglöd och min envishet! Det här var två dagar efter min operation och jag var fast besluten att gå genom hela långa korridoren på avdelningen trots min kompis och syster som tjatade på mig att jag skulle vända så att jag orkade gå hela vägen tillbaka. Önskar att jag hade samma envishet när det kom till allt här i livet! 

 

 

När jag var hos min läkare i Juni trodde jag att det var mitt sista återbesök efter operationen. Det visade sig att så var det inte, jag skulle få komma tillbaka i November på en sista koll. Nu har vi passerat mitten av november och jag kikar i brevlådan varje dag i hopp om att ha fått en kallelse. Men nej, det ekar tomt förutom de räkningar som gärna dimper ner i min brevlåda istället. 

 

Vanligtvis tänker jag inte på det så mycket, har tänkt att det kommer väl när det kommer. De dagar jag har som ondast gör det sig påminnt att just det ja, det var ju nu jag skulle få komma till Sahlgrenska igen! Igår och idag har det varit väldigt jobbigt tråkigt nog. Igår gjorde det ont hur jag än rörde mig (Jag talar om skruvskav nu). Bara jag rörde mig gjorde det ont och var jag när huden där skruven sitter så kändes det som att komma när ett ömt blåmärke. Imorse när jag kom hem från jobbet (Nattpass) hade jag så ont att jag inte ens kunde ha min bh på mig då det tryckte mot huden. Inte heller kunde jag böja mig ner för mycket för då kände jag också av "blåmärket". Förstår inte hur det kan bli så himla ömt! Nu känns det lite bättre ialalfall och jag hoppas att jag mår bättre imorgon. 

Idag hade vi en föreläsning om rörelseorganen i skolan vilket innefattar typ allt skelett, muskler mm. När vi kom till ryggraden gick föreläsaren igenom alla kotor mm samt vad krökningarna i ryggen hette (lordos och kyfos). Sen hade hon en liten punkt på powerpointen om skolios där hon sa att skolios är när ryggen kröker sig i sidled. Hon sa också att det inte är helt ovanligt att man får skolios men att det inte brukar vara så allvarligt, men att hon hade hört att man nog opererade i väldigt speciella fall. HAHA ville jag bara utbrista men när man sitter i en sal med 100 andra kanske man ska vara tyst ;) Sedan var hon färdig, men som den nyfikna klass jag ingår i så är det alltid någon som ska ställa frågor på allt. En kille frågade hur man fick skolios.

 

Föreläsaren som egentligen hade noll koll på vad hon snackade om sa att ja man föds med det så det är en missbildning redan från födseln. En annan tjej i klassen räckte upp handen och sa att det även kunde vara ärftligt. Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte rätta läraren. Jag tycker att om man inte vet ska man inte heller lära ut det till en hel klass med sjuksköterskestudenter som borde veta bättre. 

 

På rasten gick jag ner till henne och skulle ställa lite frågor inför kommande tenta osv. Innan jag gick berättade jag för henne att jag gärna ville rätta det hon sagt tidigare om skolios. Jag sa det att jag har skolios och är opererad för det och så förklarade jag att alla faktiskt inte föds med skolios utan att det oftast växer fram senare under barndom/tonår. Hon blev väldigt förvånad men tackade för upplysningen. Sådärja. Inte varje dag man får lära läraren något inte sant? ;)